Humletorkan i Näsum blir ett perfekt stopp för mat och dryck. Med en god öl - Näsumaölet som är smaksatt med eget humle, och några mackor därtill blir hunger och törst stillad.
Här växer humlen högt på störar.
- Att odla humle var påbjudet i lag ända fram till 1860. Under krisåren i samband med första världskriget återupptogs odlingen i större skala, med bygden kring Näsum som centrum. Verksamheten började på allvar 1923 och på hösten 1959 plockades humle för sista gången. Som mest, 1927 fanns det 78 odlare i Näsum. Därefter sjönk antalet till 51 år 1950, men då var antalet plantor det största någonsin, hela 34.000. Mindre odlare hade 1-200 stänger, de största bortåt 5.000.
Första dagen äventyret börjar - ett filmklipp!
Ett norskt namn eller namnet på gården eller kanske en gammal avrättnigsplats vem vet?
Gammal slåttermaskin i Drögsperyd.
Här bor finnar, danskar och svenskar sida vid sida......
Abumuseet
i Svängsta
Här tillverkades under åren 1887-1926 bl.a. ett exklusivt fickur d.s.k. Haldauret. Fickuret tilldelades guldmedaljer vid världsutställningarna i Chicago 1893, Stockholm 1897, Paris 1912.
(Den 11 mars i år skedde den officiella nylanseringen av Haldaklockan. Astronauten Christer Fuglesang har en modern variant på armen.)
Från 1921 och i ny regi började man med framgång också tillverka teleur och taxametrar till det växande antalet taxibilar. Strax innan andra världskrigets utbrott 1939 var man bland dom största i europa inom branshen. När kriget kom gick tillverkningen drastiskt ner och man fick hitta på nåt nytt.
Man valde då att satsa på nya produkter inom sportfiske och utvecklade en serie multiplikatorrullar, som kallades Record 1500,1600,1700,1800.
Försäljningen var från början begränsad till Sverige och de nordiska grannländerna. Valet visade sig dock vara ett lyckokast och fiskerullarna blev snabbt företagets huvudprodukt.
ABU - AktieBolaget Urfabriken presenterade
år 1952 den revolutionerande multiplikatorrullen Ambassadeur. Med den nya rullen introducerades funktioner som frikopplingsbar spole, centrifugalbroms och inställbar slirbroms. Funktionerna patenterades men har efter patenttiden införts av samtliga tillverkare av multiplikatorrullar. Genom åren har cirka 20 miljoner Ambassadeur rullar tillverkats.............
Allt detta och mer därtill får jag presenterat för mig av en äldre man som själv jobbat på det anrika företaget i många år. Han säger att numera är all tillverkning placerad utomlands och i Svängsta finns bara ett sextiotal arbetsplatser kvar.
Allting har två sidor - så även denna sten som finns vid den gamla banvallen mot Karlshamn...
.....jag cyklar vidare till Långasjönäs fina camping norr om Asarum, här har jag tältat så många gånger förr.
Det blev en lagom lång cykeltur i ett strålande fint väder, precis lagom varmt och ingen vind att tala om....
Det är härligt att vakna upp, efter en god natts sömn, en vacker sommarmorgon. Man har hela dagen framför sig, som ett oskrivet blad som bara väntar på att fyllas....
...... först ett härligt dopp i sjön (vattentemp 25 gr) och sen blir det frukost......
...... mätt och nöjd och glad cyklar jag den halva milen till Karlshamn...... prick kl. 10 åker jag ut med skärgårdsbåten Vindskär. Turen går till Tjärö via Tärnö och Joggesö. Den tar ca en och halv timme.
Båten stannar först till på Tärnö allra längst ut i skärgården.....
......båtfärden går vidare via Joggesö mot....
......Tjärö, här går jag iland på den västra sidan av ön!
(Man kan även åka till Tjärö ifrån Järnaviks brygga, en tur som bara tar 20 min - den båten lägger till på andra sidan ön.)
Jag går tvärs över ön, upp mot vandrarhemmet för först är det dax för lite mat!
....sen är det dags att göra Tjärö, som sedan årtionden är ett naturreservat. Jag vandrar runt på den södra delen av ön . En väldigt varierande natur möter mig, med snårskog, skrevor och stora flyttblock. På det kala berget har man en fantastisk utsikt över land och hav.
Utsikt ifrån Tjärö - ett filmklipp!
Här kommer det en bildkavalkad.....
Tjärö - 9 juli 2010 - ett filmklipp på youtube!
..... prick halv tre kommer båten tillbaka, och efter ett dopp i det kalla 15 gradiga vattnet går båten direkt till Karlshamn. Redan halv fyra är jag vid min cykel igen.
Jag cyklar ut på Stärnö som egentligen är en halvö, den ligger precis väster om stan. Här ligger bl.a Karlshamnsverket, som är Sveriges största fossileldade kraftverk. Det änvänds som ett reservkraftverk när tillgången på vatten- och kärnkraft inte är tillräcklig. Man ser de 3 höga Skorstenarna ända ifrån Åhus.
På den västra sidan av udden ligger en fin sandstrand som är populär bland lokalbefolkningen, för hit hittar inte turisterna utan dom ligger vid Kollevik, och där är som namnet säger kallt vatten.
Precis öster om Stärnö i Karlshamnsfjorden ligger Boön. Den ligger mitt i inloppet till staden väldigt strategiskt placerad. Den är numera fast förbunden till fastlandet med en liten bro.
När Danmark förlorat de skånska landskapen 1658 ville svenskarna bygga en örlogshamn i Blekinge. Redan samma år föll valet på den lilla byn Bodekull vid Mieåns utlopp. 1664 fick Bodekull stadsrättigheter och 1666 döptes den om till Carlshamn.
När man bestämde att lägga den nya örlogshamnen här behövde man ett yttre skydd. Boön med sitt strategiska läge blev valet, man hade för avsikt att bygga stora försvarsanläggningar med bastioner och bålverk på ön, men Kungen dog 1660 och hans planer skrinlades [det betyder att man la det i ett skrin d.v.s arkiverade det - ett mycket bra ord], det blev dock en skans den s.k. Gamle skans. 1680 kom man på andra tankar och började bygga örlogsstaden Carlskrona.
1675 anlägger man Karlshamns kastell på Frisholmen och Gamle skans raseras. Man har använt ön som garnisonkyrkogård och under sjutton och artonhundratalen som kolerakyrkogård. Numera används ön för rekreation.
Här blir ett RoRo-fartyg ifrån Tokyo hjälp ut ur hamn av den lilla lotsbåten.....
Nu är det det snart dags för lite mat och jag cyklar igenom tunneln in i staden, men först stannar jag till vid Rosengården, en liten välskött park med mängder av blommor och framför allt rosor. Här kan man sitta ner en stund och bara njuta av atmosfären.......
På den anrika restaurangen Villa utsikten som verkligen gör skäl för namnet, med den fantasiska utsikten över Karlshamnsfjärden, är det så äntligen dags för lite mat och dryck....
Historik - Villa Utsikten började användas som restaurang 1893 men var innan dess sommarstuga. Kaffe med bulle kostade 6 öre. Byggnaden var då i ett plan men sedan 1906 har den ungefär samma utseende som idag med två plan.
....sen cyklar jag ut till Vägga och Yttervägga småbåtshamnar.....
.....här ute finns många fina gamla trähus......
...dom flesta byggnaderna i Kalshamn härstammar mestadels från tiden efter en brand år 1763. Man frestas nästan säga den obligatoriska branden – alla Blekinges städer har brunnit minst en gång under årens lopp..........
........efter en härlig dag i Karlshamn med omnejd, är det så dags att cykla upp till Långasjönäs camping. I morgon är ju en ny dag och kanske blir det ännu varmare än vad det varit i dag.
Idag blir det åter en varm dag. Jag startar tidigt och cyklar österut längs kusten mot Karlskrona en sträcka på drygt 10 mil.
Jag cyklar ner till Järnaviks brygga här går båten till Tjärö en gång i timmen. Vägen är avstängd för biltrafik de sista 500 meterna, och man har anordnat en provisorisk parkering ute på ängen. Jag cyklar förbi massor med gående människor som alla är på väg mot hamnen. Idag är det tydligen en stor orienteringstävling ute på Tjärö
Havs-OL 2010 som Stigmännen - Karlshamns OK årligen anordnar.
- Det är ju tur att jag var på Tjärö igår och inte idag, för det kommer att krylla av folk i verenda buske och snår. Jag vänder vid bryggan och lämnar alla förväntansfulla orienterare och cyklar vidare österut i den snart trettiogradiga värmen....och inte är det många ute på vägen en sån här het och slö sommarlördag och det passar mig bra.
På sina ställen kommer man nära havet som idag är alldeles stilla....
Mellan Saxemara och Ronneby hamn passerar jag ett gammalt stenhus på en kulle alldeles utmed vägen. Två äldre män placerar just ut en öppetskylt vid vägkanten. Det är Risanäs skolmuseum som håller öppet, jag hoppar av cykeln och stiger in i en helt
annan värld.
- Undervisningen startade här redan den 30 september 1854. Skolan innehöll då en skolsal och en lärarbostad på två rum och kök. År 1887 inreddes vinden till slöjdsal åt pojkarna.
Flickorna satt i skolsalen med sin syslöjd. Här bedrevs undervisning fram till 1913 då verksamheten flyttades till den då nybyggda skolan i Saxemara.
I skolan finns mängder av vackra illustrativa skolplanscher med bilder på däggdjur, fåglar, fiskar och växternas olika beståndsdelar, årstidernas växlingar på en gård i det gamla bondelandskapet, folkvett och trafikvett m.m.(sånt som man knappast lär ut i skolan idag vilket man kanske borde göra, i synnerhet trafikvett och folkvett)
Vid Ronneby hamn cyklar jag längs den vackra Ronnebyån in till Ronneby brunn, jag tänkte äta på Wiener-cafét men det är tyvärr stängt. Det enda som är öppet är brunnshotellet, och det är alldeles för dyrt för mig så jag cyklar tillbaka igen och äter på en golfrestaurang istället.
På Ronneby brunn nyttjade man redan 1705 den första surbrunnen med platsens järnhaltiga vatten. Brunnseran i Ronneby varade från 1705 till omkring 1930. I reklam från tidigt 1900-tal lockade man med "Europas starkaste järnkälla", som levererade vatten till de berömda "stålbaden".
Johannishus stations´som ligger nära slottet Johannishus
Här i Nättrabyån vänder M/F Axel som sommartid trafikerar linjen Karlskrona - Nättraby med plats för 40 passagerare.
Lyckebyån sett ifrån bron vid gamla riksvägen.
Lyckebyåns färd mot Östersjön startar i skogslandskapet norr om Kosta och följer en sprickdal genom den ca 1800 miljoner år gamla berggrunden. Färden som är ungefär 10 mil lång är ömsom strömmande, ömsom lugnflytande och passerar omväxlande skogs- och jordbruksmarker.
Jag cyklar ut på öarna i Karlskrona skärgård.....
......mellan fastlandet och Senoren får man kämpa sig uppför den tio år gamla Möcklösundsbron...... väl uppe har man fantastisk utsikt över sundet. På andra sidan bron stannar jag och köper en stor OTTO-glass.
Jag cyklar ut på den största av öarna nämligen Sturkö. Den fina campingplatsen ligger på den södra delen av ön alldeles intill kyrkan. Här slår jag upp mitt tält och konstaterar att jag är ganska trött efter att ha cyklat mer än 10 mil i den över trettiogradig värme........
Sturkö Kvarn ägs av Sturkö Samhällsförening. Kvarnen stod färdig 1901, uppförd av den driftige mångsysslaren Anton Månsson, på en kraftig fot av granit och med en stomme av skeppsmaster som Örlogsvarvet kasserat för att de var för korta. Kvarnen var i drift fram till 1964, från 1930-talet med motordrift istället för vingdrift. Därefter vidtog ett 20-årigt förfall.
1982 beslutade Samhällsföreningen, att rädda kvarnen. Man samlade in pengar och köpte kvarnen av dåvarande ägaren. En bred uppslutning, outtröttligt ideellt arbete, generösa gåvor från privatpersoner, föreningar och företag samt bidrag från kommun och länsarbetsnämnd, gjorde att man 1986 kunde återinviga en helrenoverad kvarn, med ny kupol och nya vingar, samt ett nyrenoverat, ändamålsenligt inrett kvarnmagasin.
Jag cyklar ut till Sanda hamn på den den västra sidan av ön . Klockan 11.25 kommer M/F Wittus att angöra bryggan. Man måste hissa semaforen om man ska åka med. Jag är den enda passageraren som hoppar på här. Nu kommer båten att göra en rundtur i Karlskronas östra skärgård vi kommer att angöra bryggorna på Senoren, Ytterön, Yttre Park, Hästholmen, Långören, Inlängan, Utlängan och Ungskär. Det blir en två timmars svalkande tur på havet................
......här kommer lite bilder ifrån båtturen.....
.....klockan halv två är jag tillbaka på Sturkö igen. Jag cyklar över till grannön i väster - Tjurkö - via Tjurköbron..........
......bron byggdes 1959 och är över 50 år gammal.
Tjurkö har fått sitt namn efter Tjurk, Tiörkö, thiudhk, thiurköön med betydelsen bergshöjden, klippön eller klippan. Sturkö betyder den stora ön,
Det finns bara en enda plats på hela Tjurkö, i en liten skogsglänta på den södra delen av ön, som det går att gräva gravar. Här ligger kyrkogården.
Tjurkö kyrka ligger en bra bit härifrån mitt på ön. Kyrkan byggdes i slutet av 1800-talet av fångarna ifrån stenbrottet, och låg då vid Herrgårdens stenhuggerisamhälle, 1929 blev den flyttad till nuvarande läge. Idag hotas kyrkan av nerläggning.
(man kan ju flytta tillbaka kyrkan till sitt ursprungliga läge vid Herrgårdsviken, för grunden finns ju kvar)
Kungsholms fort på Kungsholmen
Anläggningen började byggas på den lilla ön Båtholmen 1680 (som snart bytte namn till Kungsholmen) strax väster om Tjurkö. Samtidigt började man bygga Drottningskär kastell på grannön Aspö. Tanken var att de två befästningarna tillsammans skulle skydda den 1200 meter breda inseglingsleden mellan de två öarna.
Bilden är tagen ifrån Tjurkö och jag tror att man måste ta sig dit via Karlskrona. Det verkar vara en väldigt intressant plats enligt hemsidan!
Nu är det dags för lite mat i värmen, en sillburgare & öl och sen kaffe med våffla .... gott....
Stenhuggeriet vid Herrgården på Tjurkö
Tjurkö blev under 1800-talets sista decennier centrum för stenhuggerinäringen
i Blekinge. Små, privata stenbrott var då vanliga över hela landskapet men här
vid Herrgården bedrevs verksamheten tidigt i industriell skala
År 1862 kom officeren Franz Herrman Wolff, en driftig affärsman och gudabenådad försäljare. Hans uppdrag var att köpa in byggnadssten till den preussiska staten. På Tjurkö fann han en särdeles finkornig och lättbearbetad granit och därtill ypperliga förhållanden att anlägga en djuphamn för lastfartyg. Wolff lät uppföra ett kontorshus i sten, öns äldsta bevarade hus med en vidunderlig utsikt mot Karlskrona, och drog sedan igång en tung stenindustri.
Att hugga i sten blev snabbt lukrativt, särskilt som Wolff fick graniten från Tjurkö att framstå som särdeles fantastisk. Man kunde bryta berget i valfri riktning och jobba efter ”svallen” eller ”klyven”, horisontellt eller vertikalt. – Det finns sten från Tjurkö i hela världen. Först såldes byggnadssten till Tyskland, Belgien, Ryssland och Amerika. Och sedan gatsten. Wolff erbjöd sig också att stensätta en gata i Berlin. Ett slitprov som sedemera skulle bevisa att Tjurkögraniten var outslitlig.
Ryktet om denna slitstarka men lättarbetade granit spreds snabbt och i en vild stenrush lämnade många sitt jordbruk i Småland, sitt hem i Tyskland eller sin familj i Italien. Snart var så många som 850 skickliga gästarbetare och straffångar igång med borr, slägga och mejsel. Antalet aktiva stenhuggare fortsatte sedan att stiga ända upp till 2 000. Över hela norra delen av ön ringlade en järnväg fram för transport av sten ner till hamnen.
På 1880-talet kom dock asfalten att utgöra ett hot mot stenhuggeriet på Tjurkö. Men bara ett kortvarigt sådant. – Wolff varslade visserligen folk. Men den första asfalten visade sig vara hal och efter några trafikolyckor konstaterade tidningarna att det ändå inte var något vidare.
Efter det sägs det att stenindustrin fick anställa ännu fler.
Det dröjde till första världskriget innan knackandet och det högljudda tjoandet i det största stenbrottet, Vrålebo, avtog. Den lättåtkomliga stenen var då slut och stenhuggeriet fortsatte i Bohuslän. Övervuxna stenhögar, dramatiskt klippiga bergbrott och några hastigt kvarlämnade gamla stenpelare vittnar nu om den svunna guldrushen. Pelarna tillhörde den sista exportsvängen och var ämnade för Hitlers segermonument. Men kom aldrig iväg.
Innan stenhuggeriets tid bestod Tjurkös befolkning av fiskare och småbrukare
med knappa livsvillkor. När firman Wolff etablerade sig här, fick tidigare
obrukbar mark ett ekonomiskt värde och genom stenindustrins framfart kom
landskapet att omvandlas fullständigt.
Med stenhuggeriet uppstod på den lilla ön en helt ny typ av samhälle vars
innevånare levde av lönearbete och till största delen var inflyttade från andra
orter.
Vid Herrgården uppförde bolaget bostadskaserner åt arbetarna men
längre fram kunde en del familjer bygga egna stugor. Flera affärer, matställen
och ölhallar öppnades i området, som under några årtionden sjöd av liv och
arbete. Dessutom hade Kronoarbetskåren en avdelning förlagd hit mellan åren
1872 och 1894. Totalt arbetade cirka 5000 fångar för Wolff under denna period.
Restaurationshuset byggdes 1885 för att
tillgodose de dagliga behoven i det växande stenhuggarsamhället.
Byggnaden har innehållit bageri, bryggeri, matservering och affär.
Här fanns bostadsrum för läkare och präst. På vindsvåningen hade
Blåbandslogen sin lokal.
En värld av vatten och sten – en ljudvandring
Med hjälp av en karta som visar fem platser med bänkar dit man ska ta sig, och en Mp3 spelare, blir man på ett trevligt sätt guidad runt i området.
Vandringen börjar vid bänken framför Restaurationshuset
och slutar i storbrottet Vrålebo. Det är en mycket intressant historia man får höra, om denna korta och intensiva period av stenbrytning på Tjurkö.
Fångarnas matsal. Matsalen, där fångarna tidigare utspisades,
är den enda byggnaden som återstår av den kronoarbetsstation
som fanns här vid Herrgårdsviken på Tjurkö mellan åren 1872-94.
De gamla arbetarbostäderna är numera privatbostäder
Det gamla kontoret!
Härifrån där den stora stenkrossen - som togs i bruk 1909 - stod, har man en fantastiskt utsikt över Karlskrona. Man förstår ju vilket perfekt läge detta var, den där tysken var inte så dum.
Idag är det tyst i storbrottet Vrålebo.
Växligheten breder åter ut sig över den tidigare helt avskalade markytan. Bland de vassa skärvstenarna hittar man misslyckade gatstensämnen och utkilade stenblock det inte varit lönt att vidarbearbeta. Man ser tydligt spåren efter spåren, dvs järnvägsspåren som löpte kors och tvärs igenom området.
I denna stenhuggarbod kunde 2-3 man samtidigt knacka gatsten. Stenblocken lyftes in genom en lucka i bodens gavel. I boden var arbetarna skyddade för väder och vind och kunde om kvällarna arbeta i lampljus.
Ja det var hårda tider det....idag vet vi inte hur bra vi har det.....
......jag cyklar tillbaka till Sturkö igen och passerar Sturkö kyrka den ligger alldeles intill campingplatsen. Kyrkan invigdes 1878 och står på samma plats som den medeltida kyrkan stod. Den rivdes samma år, alltså för 132 år sedan.
Att äta frukost i lugn och ro en skön sommarmorgon, är härligt...... och nog är det skönt för redan nu är det närmare 25 grader varmt......
.....jag bestämmer mig för att stanna en natt till här på Sturkö. Idag tänker jag cykla in till Karlskrona och sen ta färjan ut till Aspö. Fågelvägen dit är nog bara högst 1 mil, med cykel blir det nog 4 mil, men det är väl ingenting för en van cyklist...jag ger mig iväg och cyklar samma väg som jag kom härom dan...
....det är inte många ute på vägarna denna slöa julimorgon. Jag möter faktiskt en annnan långfärdscyklist som vinkar glatt. Han är en s.k Liggist dvs cyklar på en liggcykel som gör att man kan cykla snabbare och slipper få ont i ändan. Jag tycker nog att en vanlig cykel är bättre för man har bättre kontrolll över trafik och kommer högre upp och kan lättare se sig omkring. Men smaken är som baken.
Idag är det betydligt mer vatten i Lyckebyån än det var i förrgår när jag passerade här förbi......
Karlskrona stad består mest av öar och öppet hav....
Jag hinner med Aspöfärjan en kvart i tolv, en tur som tar ca 25 minuter. Bilfärjan är gratis för den tillhör vägverket. Jag passerar bl.a. Marinmuseum på Stumholmen....
På Stumholmen ligger också Bastion Kungshall som är en del av....
”Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en planerad
europeisk örlogsstad, som influerats av äldre anläggningar i andra länder.
Karlskrona har i sin tur tjänat som förebild för efterföljande städer
med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig roll under de
århundraden när storleken på ett lands flottstyrka var en avgörande
faktor i europeisk realpolitik och Karlskrona är den bäst bevarade och
mest kompletta av dem som finns kvar.”
Så löd motiveringen till utnämningen av Örlogsstaden Karlskrona till världsarv som
skedde i december 1998. Utnämningen föregicks av ett stort och flerårigt arbete för att
förbereda ansökan om att bli ett av objekten på Unescos:s lista över särskilt värdefulla och
unika kultur- och naturarv. Örlogsstaden Karlskrona blev det 560:e objektet att föras upp
på denna lista.
.....det är öppet vatten ut till Aspö, på Yttre redden finns det lite kobbar och skär.......
Färjan angör bryggan i Madsviken på Aspö. Jag cyklar en tur runt den lilla ön (se på kartan)
Karlskrona grundades redan 1680. Då försvaret av inloppet till örlogshamnen var av största vikt ritade Erik Dahlbergh, som var chef för fortifikationen, förslag till befästningar på de två öarna som fanns på var sin sida om inloppet, Båkholmen och Dynan. De döptes senare om till Kungsholmen och Drottningskär.
Under de trehundra år som Drottningskärs kastell och Kungsholms fort vaktat inloppet till Karlskrona, har man aldrig behövt avlossa ett enda skott i strid .
Fina små asfalterade vägar finns på idylliska Aspö, perfekta att cykla på då biltrafiken är obefintlig.
Härligt att cykla på Aspö - ett filmklipp på youtube!
.......Första stoppet blir vid Kastellet i Drottningskär....
I mitten av 1700-talet var anläggningen i det närmaste färdig efter Dahlberghs ritningar. Drottningskär var till en början den viktigaste befästningen, men huvudförsvaret flyttades efter en tid över till Kungsholmen andra sidan Aspösund eftersom Drottningskär visade sig vara för litet .
Drottningskär är väl bevarat och ger en god uppfattning om 1600-talets fästningsbyggarkonst det tillhör liksom Kungsholms fort Världsarvet. Fästningen domineras av ett mäktigt försvarsverk, den s.k. donjonen, som var avsett för artilleri, förläggning och krutförråd. Den är byggt i gråsten och har tre våningar. Befästningen är omgiven av fyra bastioner som döptes efter svenska drottningar - Maria, Hedvig, Ulrica och Christina.
Borggården är omsluten av en huvudvall mot havet. Vallen rymmer bombfasta logement som användes som förläggningar för både officerare och manskap. På 1720-talet byggdes ett hus på borggården för kommendanten.
Det är dax för mat och den intar jag mitt på borggården vid Kommendantens hus. Det är mycket varmt och jag söker mig till den enda skuggan under ett parasoll....man kan ju även gå in i donjonen och äta, där är det betydligt svalare.
Befästningstornet "Godnatt" ser man långt borta......
Kanonerna på kastellet är rejäla doningar....
Drottningskär kastell - ett filmklipp på youtube!
Drottningskär kastell - ett filmklipp på min hemsida!
Inne i donjonen är det svalt kanske 20 grader svalare än där ute. Det är en mäktig byggnad med tjocka väggar som säkert skulle palla trycket för det mesta.
Det är riktigt kusligt att gå genom de mörka kala och öde gångarna speciellt som jag är alldeles ensam i hela byggnaden.
..... Många märkliga sägner har spunnits kring Drottningskär, om gastar som vandrar på vallarna och fångar som skall ha försmäktat i källarhålorna. En ruskig legend berättar om “Greve Rålamb” som i slutet av 1700-talet för okända brott, kanske för medlemskap i Anjalaförbundets sammansvärjning mot Gustaf III, skall ha kastats i en fängelsehåla, där man fortfarande kan se märken efter hans kedjor. Sedan han suttit där i arton år, blev han utsläppt - och dog efter bara några dagar......
Hela annläggningen är helt obemannad och det kostar inget att gå in i byggnaden vilket är lite konstigt.
Det hade ju varit trevligt med en guidad tur, men det kanske kommer i framtiden, hela anläggningen har renoverats de sista tio åren. Det är en imponerande anläggning som vittnar om vilka orostider vi levde i förr. Hoppas vi slipper det i framtiden.......
......ett stenkast ifrån Kastellet ligger Aspö Lotstorn med utkik åt alla fyra väderstrecken. Det har fem våningar och är ungefär 20 meter högt. När man står på översta våningen i utkiksrummet befinner man sig 33 meter över havet. En klar dag kan man se ända till Utklippan, den allra yttersta ön i Karlskrona skärgård.
Aspö Lotstorn byggdes i slutet av andra världskriget och invigdes 1945. Det fungerade som egen lotsplats fram till 1976. Därefter lydde det under Karlshamns lotsplats fram till 1988 då Aspö lotsstation avbemannades helt.
1996 rustades tornet upp och byggdes om till vandrarhem. 2002 byggdes ett utkiksrum överst på själva tornet. Idag drivs Aspö Lotstorn som konferenshotell.
Fantastisk utsikt över Drottningskär Kastell ifrån lotstornet!
Aspö kyrka
Kyrkan ligger på öns västra sida och är en nygotisk byggnad uppförd i tegel och invigd 1891. Kyrkan är ovanlig för här är koret placerat i väster, inte i öster som annars är brukligt.
Jag cyklar vidare runt ön. På västra sidan ligger ett mysigt café "CAFÉ LUSTAN" som tyvärr är stängt idag för det är måndag.
En riktig skärgårdsidyll!
Aspö är en perfekt ö att cykla på, här har man lagt ner lite möda på att tydligt skylta för cyklister. Bra vägar och lite trafik. Ön är ju inte så stor så man hinner lätt cykla runt ön på en dag utan stress, och dessutom se allt man behöver se.
Här på Aspö Berg låg ett batteri med de grövsta pjäser som funnits i Sverige 4 st 30,5 cm kusthaubitzar.
3 år senare den 8 juni 2013 var jag här en heldag och cyklade med 3 av mina arbetskamrater - inspeirerad av denna dagens tur!
Aspö 8 juni 2013 - ett filmklipp på youtube!
Tillbaka till den 12 juli 2010....
Klockan tre åker jag tillbaka till Karlskrona igen......
.........passerar fästningstornet Godnatt
som uppfördes på 1860-talet och var omodernt redan innan det var färdigbyggdt.
Tornet har två batterivåningar och en låg källarvåning. På takplanet finns en fyr som fortfarande är i bruk. Grunden är lagd direkt på berget. Tornets grundform är femhörnig. I varje plan fanns plats för åtta kanoner.
Trappkonstruktionen är unik. Trapphuset är cirkulärt och två spiraltrappor löper parallellt med varandra, den ena över den andra. Tornet kom ganska snart att användas enbart som fyrtorn.
På stortorget i Karlskronastår Karl XI staty vid rådhuset, mitt emot ligger Fredrikskyrkan (invigdes 1744) som ritades av Nicodemus Tessin d.y.(Stockholms slotts skapare) han inspirerades mycket av den italienska arkitekturen, vilket syns väldigt tydligt här.
Den 622 meter långa järnvägstunneln har ibland kallats Sveriges första tunnelbana, men syftet med tunneln var bara att vara en förbindelse mellan järnvägsstationen och Örlogsvarvet. Tunneln löper från Hoglands park i norr till Amiralitetsslätten i söder och byggdes åren 1885-1887.
Under andra världskriget gjordes utbyggnader från tunneln i olika riktingar och totalt byggdes skyddsrum och nya tunnlar på totalt fem tusen kvadratmeter under Trossö.
Småbåtshamn mitt inne i stan.
Jag tänkte fika på Grevagården som har ett mysigt trädgårdscafé, men det är alldeles för varmt, så jag cyklar ner till fisketorget istället och köper mig en glass.
Grevagården´s pampiga putsade fasad i karolinsk stil är från 1705 och var från början generalamiral Hans Wachtmeisters privatpalats. Grevagården och dess trädgård var en av få privata bostäder som klarade den stora stadsbranden 1790. Idag kan alla njuta av den klassiska arkitekturen som till stora delar är bevarad. En omfattande renovering gjorde när länsmuseet tog över fastigheterna i kvarteret 1971-72 och Grevagården återställdes i möjligaste mån i sitt ursprungliga skick.
På Fisketorget är det betydligt svalare för här svalkar havet som fortfarande är svalt. På torget står "Fiskegummman" och säljer sin sill.
Det är inte mycket människor i stan, dom flesta är väl och badar, det gör fåglarna här hela tiden så dom är pigga....
......jag cyklar tillbaka samma väg jag kom i morse........på väg ut till Sturkö passerar jag först Senoren och kommer sen ut på en den lilla ön Västra Skällö, här ska finnas en runsten. Jag får först syn på Gråtrutens perfekta bo uppe på toppen av ett stort flyttblock som ligger en bit ut i sjön.....imponerande....sen får jag syn på den lilla oansenliga runstenen som vittnar om svunna tider.....
Sturkö runsten
......Runstenen här på Västra Skällö är den enda runstenen i Blekinge ifrån vikingatiden (år 1000 ef.kr), då tillhörde Blekinge det danska riket, vilket det gjorde ända fram till 1658.
Inskriptionen lyder: ”Gudes skipari reste..sten” En skipari – skeppare – var befälhavare i den kungliga ledungsflottan, vikingatidens kustförsvar. Gude kallades kungens troman.
I området har också en vikinga silverskatt hittats.
Runstenen fick 1999 sin nuvarande placering på Västra Skällö, knappt 300 meter från den tidigare platsen på Sturkösidan av Steksund, och kallas därför ibland Sturkö runsten.
Västra Skällön ligger i ett område som i äldre tid var av stort strategiskt intresse. Under vikingatiden skyddades farleden in till Hallrums inre av pålspärrar, som spärrade av segelbara sund. En av spärrarna fanns mellan Östra och Västra Skällön.
Uttorp Natureservat
Vid Uttorp, på Sturkös södra sida, befinner man sig så långt ut i Blekinge skärgård man kan utan att använda båt. Uttorps öppna kusthed är en av de vackraste i Blekinge. Från heden kan man skåda vida ut över havet. Vid klart väder kan man sikta Utklippans fyr i söder.
Jag cyklar tillbaka till campingen och tar ett kvällsdopp i det nu riktigt behagliga vattnet. Jag får konstatera att det åter varit en helt fantastisk dag.........
Ännu en härligt varm morgon - efter en god frukost och ett skönt morgondopp är det är dax att packa ihop och cykla vidare......
Jag passerar förbi den lilla hamnen på Senoren...
......jag följer bitvis
den välskyltade cykelleden Cykelspåret . Det är en cykelled som är skapad av Cykelfrämjandet - tanken är att man ska cykla så nära havet som möjligt runt hela Sverige.
Så här kan man ju också använda en cykel..........
Vilken sommaridyll....
Torhamn - ett litet mysig fiskeläge allra längst ut i sydöst.....
........i hamnen ligger ett litet café där jag naturligtvis stannar och tankar, innan.......
....jag cyklar vidare ut på Torhamns udde som är det svenska fastlandets yttersta spets mot sydost. Den är en fortsättning på den flacka östblekingska urbergslätten.
Torhamns udde är en av Sveriges mest kända fågellokaler. Här finns en fågelstation där fåglar ringmärks och beskådas. Särskilt om hösten passerar stora skaror av flyttfåglar över udden....
En fin gammal villa med en fantastiskt träbeklädnad, gör om det idag om ni kan.
Här bor det en konstnär!
Björkenäs kvarn - en gammal välbevarad industribyggnad som det inte finns så många kvar av.
Kristianopel, rosornas stad - ett filmklipp!
Vid 1600-talets början var Blekinge en del av Danmark. Den danska gränsstaden Avaskär, som låg strax norr om nuvarande Kristianopel var svår att försvara. Den danske kungen Christian IV lät därför bygga en befästningsstad omgiven av upp till nio meter höga murar på en ö 500 meter söder om Avaskär. Staden stod klar 1606 och hade ca 700 invånare, varav en tredjedel var militärer. Kungen uppkallade staden efter sin nyfödde son Christian. Detta blev början till
Christianopel - Nordens första renässansstad.
Midsommarhelgen 1611 blev en katastrof för Christianopel. Danskarna hade strax innan anfallit Kalmar och garnisonen från Christianopel hade deltagit. Den svenska kungen Karl IX sände då sin 16-åriga son Gustav Adolf på straffexpedition för att bland annat förstöra Christianopel. Den försvarslösa civilbefolkningen flydde till kyrkan i hopp om att kyrkofriden skulle respekteras. Men kronprinsen lät bränna ner såväl kyrka som stad. Hela befolkningen utom prästen dödades. Danskarna byggde åter upp Christianopel. En ny och starkare stad och en ny kyrka stod klar 1624.
Men krigen fortsatte. Efter svenskarnas berömda seger när man tågat över isen på Stora Bält tillföll Blekinge Sverige vid freden i Roskilde 1658. Tunga skatter och tullar omöjliggjorde handel och väckte stor avsky i Christianopel. Den svenska kungen fruktade att danskarna skulle återta Christianopel och beslöt därför 1675 att staden skulle raseras. Med stöd av snapphanar - danskvänliga motståndsmän - invaderade Christian IV Sydsverige. Den danska flaggan hissades åter i Christianopel. Men det danska gästspelet blev kort. Krig utbröt och efter belägring blev Christianopel svenskt igen 1677. De dansksinnade invånarna tvingades bevittna hur det 70-tal snapphanar som hjälpt till att försvara staden avrättades på ett bestialiskt sätt. Stadsprivilegierna drogs in och murarna raserades delvis och användes vid uppbyggnaden av Karlskrona.
Heliga Trefaldihetskyrkan stod färdig 1624.
Vilken blomsterprakt.
År 2007 fick Kristianopel miljöutmärkelsen "Blå Flagg". Detta innebär att Kristianopels gästhamn uppfyller det kriterier som krävs för denna utmärkelse.
Bland kriterierna räknar man vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation.
Snyggt upplägg för oss blomsterälskare.
Skyddsmuren
som omgärdar byn byggdes för att utestänga svenskarna från det danska Christianopel.
Det är en mäktig upplevelse att vandra uppe på den nästan 3 km långa muren och tänka sig in i hur Kristianopel var på 1600-talet. Mellan himmel och hav, får man en hisnande känsla av rymd under sin balansakt på den 2 m breda och bitvis upp till 6 m höga muren........
Balansakt på stadsmuren - ett filmklipp!
Befästningen ritades av holländaren Hans van Steenwinckels (ett mycket passande namn) efter italiensk förlaga - en rektangulär befästning med 9 bastioner.
Efter det svenska anfallet 1611 höjdes muren mot fastlandet med 6 meter. 1658 efter den svenska erövringen fortsatte underhållet på murar och vallar, men vintern 1678 raserades denna väldiga försvarsanläggning. Stenmassorna forslades då till den nya svenska staden Karlskrona.....
......inte förrän på 1930-talet rustade man upp delar av de raserade murarna......
....att vandra på muren kan jag varmt rekommendera, barn under 10 år får man hålla hårt i.....
Kyrkan sedd från muren.....
Man känner verkligen historiens vingslag i de trånga gränderna mellan husen.
Vid 1600-talet början kände sig den Danska kronan hotad av svenska stormaktambitioner. Man anlade en rad gränsfästen - Svenska arméanfall skulle hejdas av linjen Akershus, Bohus, Varberg, Halmstad, Lagaholm, Christianstad och Cristianopel.
Innan jag lämnar den lilla idylliska byn som verkligen är en riktig turistmagnet, passerar jag en del av den norra bastionen som ännu finns kvar.....sen cyklar jag vidare norrut de sista 5 km mot den gamla riksgränsen vid.....
Brömsebro.....redan 1050 i den äldre Västgötalagen beskrivs gränsen mellan det Danska och det Svenska riket. Gränsen gick genom djupa skogar och stora ödemarker.
Ur Västgötalagen på danska:
Emund Slemme var konge
i Uppsala og Sven Tveskæg
i Danmark.
De satte mærker mellem
Sverige og Danmark
Da nævntes:
Fra Sverige
Cakaldi fra Tiundaland,
Bote fra Fjädrundaland,
Gåse fra Västmanland,
Grimaldi fra Østergøtland,
Nænnir fra Småland,
Thorsten fra Vestergøtland;
Fra Danmark
Tolle fra Jylland,
Toti og Toki fra Jylland,
Gymkil fra Sjælland,
Dan fra Skåne,
Grimmulf fra Grimeton
i Halland.
Disse tolv satte seks stene mellem
rigerne.
Første sten står på Suntru ås,
anden i Danebæk,
tredje er Kinnesten,
fjerde i Vragsnæs,
femte Hvide sten,
sjette Brømse sten mellem
Blekinge og Møre.
Sex "riftir", gränsstenar, markerade gränsen ända från Blekinge till Hallands kust. Att den över 40 mil långa gränssträckan endast markerades med 6 gränsstenar visar att det inte rörde sig om en gräns i modern mening. Det rörde sig mer om ett gränsområde. Första stenen sattes vid Suntruås, den andra vid Danabäck, den tredje kallades Kinnasten, den fjärde stod i Vraknäs, den femte kallades Vitasten och den sjätte var Brömsesten. Platserna för stenarna har diskuterats livligt av forskarna och två har inte kunnat hittats.
Denna gräns som på detta sätt drogs upp sammanfaller ganska precist med våra nuvarande landskapsgränser, där Halland, Skåne och Blekinge tillhörde Danmark och Västergötland och Småland Sverige.
Denna gräns skulle komma att bli riksgräns i 600 år, ända fram till freden i Roskilde 1658.
Idag finns inte Brömsesten kvar på sin ursprungliga plats. Enligt muntlig tradition låg en stor sten mitt i strömfåran den s.k. Brömsen. På senare tid har strömfåran ändrat lopp och brömsen stod vid stranden på fastigheten Gröndal. 1933 grävdes den upp och flyttades till Gröndals trädgård.
Fredsstenen i Bröms, rest 1915 mitt på holmen i Landabäcken (Brömsebäcken). På stenen står "Minne af Freden i Brömsebro - Axel Oxenstierna - Corfitz Ulfeldt".
Freden i Brömsebro avslutade den 13 augusti 1645 Torstensons krig, som inleddes 1643 mellan Sverige och Danmark-Norge.
Fredsförhandlingarna initierades av Frankrike som i januari 1644 skickat diplomaten Gaspard Coignet de la Thuillerie. Den 25 december detta år lyckas han få Sverige och Danmark-Norge att skriva under en traktat om att fredsförhandlingar ska inledas i Brömsebro i februari 1645.
I förhandlingarna företräddes Sverige av Axel Oxenstierna och Danmark av Corfitz Ulfeldt.
Det första mötet ägde rum den 8 februari 1645 vid gränsstenen på den lilla holmen här i Landabäcken i Brömsebro. Därefter skedde förhandlingarna genom att de la Thuillerie reste mellan svenskarnas inkvartering i Söderåkra och danskarnas inkvartering i Kristianopel. Den 13 augusti möttes medlarna åter vid gränsstenen på holmen i Landabäcken (Brömsebäck) för att till varandra lämna över det av kungarna godkända och underskrivna traktatet.
De militära framgångarna i kriget för Sverige gjorde att de svenska kraven var mycket långtgående. Freden innebar att Danmark-Norge avträdde Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel till Sverige. Sverige erhöll dessutom Halland under 30 år samt viss tullfrihet i Öresund.
Detta fredstraktat höll bara i 12 år. I Roskildefreden 1658 förlorade Danmark även Skåne och Blekinge....
Jag får tyvärr cykla en sträcka ute på den trafikerade E22:an innan jag cyklar ner till Bergkvara hamn. Här ligger Garpens fyr ute på en holme mitt i Kalmar sund............
...Jag bestämmer mig för att stanna på Dalskärs camping i Bergkvara. Precis när jag sätter upp tältet drar det in ett åskregn som snabbt drar över...jag passar på att tvätta lite på den fina campingen. När jag kommer ut från tvättstugan kommer det in en familj med två barn som cyklar. Mamman har den minste på pakethållaren och pappan cyklar tandem med den större pojken och drar samtidigt en tungt lastad cykelkärra. Pappan reser snabbt upp tältet. Jag blir lite nyfiken och börjar prata lite med mannen. Dom är skottar ifrån Glasgow som varit ute i 6 veckor och cyklat. Deras resa startade i Kina över Ryssland, Finland och Sverige och sen ska dom vidare genom Tyskland. Båt ifrån Bremenhafen till England. Pappan pointerar att dom inte cyklat hela sträckan utan flugit och åkt tåg långa sträckor och cyklat på godbitarna. Men ändå vilket äventyr. Deras tält är också ett Hilleberg precis som mitt....
Jag tar ett dopp i det kalla havet. Sen är det dags att sova.
En härligt stilla morgon vid inloppet till Kalmarsund.... en segelbåt tuffar förbi på sin färd vidare söderut - Garpens fyr ligger där ute nästan som en hägring. Det är nu jag bestämmer mig för att ta båten ut dit idag, altså blir det en natt till här i Bergkvara vilket inte är fy skam...
Gästhamnen i Bergkvara börjar vakna till liv. En dag som idag är det väl perfekt att vara på sjön.
Båten till Garpen går klockan tio så jag har gott om tid att äta frukost. Dagen förut cyklade
jag förbi ett vandrarhem utmed huvudgatan, jag cyklar bort dit och frågar om jag kan äta frukost . En dam i köket säger eftersom jag inte är gäst så får jag vänta till föreståndarinnan kommer. När hon kommer 5 minuter senare säger hon att det är helt ok eftersom där är mat så det räcker. Jag betalar 45 kronor och förser mig med frukost, jag går ut i den mysiga trädgården och sätter mig under ett äppelträd. Än så länge har inte så många gäster vaknat.
Till mitt bord kommer strax en dam och sätter sig, hon är här på en sommarkurs i akvarellmålning. Efter ett tag kommer en man i min ålder och sätter sig vid vårt bord. Det är en pratsam herre. Han är tysk men pratar väldigt bra svenska efter alla sina resor i Sverige som han gillar skarpt. Han ska bo här på vandrarhemmet under en vecka sen återförenas med sin familj i Stockholm. Tysken hyr en cykel och cyklar runt i trakten.
- Igår var jag vid en fantastisk fin liten sjö inåt landet som heter Iglasjö (det låter ju inte så fint i mina öron, men det säger jag inte till tysken) det var väldigt varmt i vattnet, säger han.
- Idag ska jag ta bussen till Kalmar, den går kl. 8.45, fortsätter han och tittar på klockan och får plötsligt väldigt brått och försvinner.
Själv har jag gott om tid och går in och fyller på faten en gång till, sen går jag ut i trädgården igen och njuter av mitt kaffe. Damen hade tydligen också brått till sin kurs för hon är väck, nu börjar det ena sällskapet efter det andra droppa in. Det är lite svårare att få kontakt med folk om dom är två eller fler.....
.....Här kommer skepparen som ska ta oss, ett sällskap på 10 personer till Garpens fyrplats......
.....turen med båten Kronan tar bara 15 minuter................
..........när vi går iland möts vi av två damer i 60-års
åldern som ska med båten tillbaka, dom har övernattat på ön i ..."Andrummet".... och är saliga. För 1500 kr natten kan man övernatta i det gamla brygghuset som är renoverat av Ernst Kirchsteiger sommaren 2009 för programmet "Sommar med Ernst". Hit vallfärdar äldre damer som gillar hans stil allra bäst kan man tro......
Garpen är en ö i Kalmarsund som ligger cirka två kilometer ut från Bergkvara.
Den oändliga utsikten i kombination med den lummiga ön gör den till en oas i Kalmarsund. Villkoren bestäms helt av väder och vind och vissa få dagar är det helt omöjligt att angöra den oskyddade hamnen.
Eftersom öns högsta punkt inte når högre än 2 meter över havet, kan Garpen vid högvattenstånd ”förlora” 30 % av sin yta. Längden minskar från 300 m till 200 m, och bredden från 75 till 60 m.
Fyren
Den första fyren, ett 27 meter högt tegeltorn, togs i bruk 1893, men på grund av vittringen måste tegeltornet rivas redan 1934. På samma grund restes det nuvarande betongtornet, vars fyr elektrifierades 1946. Garpen var en bemannad fyrplats 1893-1967. Som mest var sexton personer bosatta på fyrplatsen med fyrmästarbostad, bostadshus, skolhus, tvättstuga och ett par mindre bodbyggnader.
Skolhuset, som stod färdigt 1929 hann dock aldrig tas i bruk för undervisning, reglerna för hur liten en ensligt belägen skola fick vara ändrades samma år. I samband med att fyren automatiserades 1967 blev ön obebodd, men byggnaderna finns kvar och är sedan 1998 i föreningen Garpens Vänners ägo.
Bemanningen av fyren före 1946 var två personer en fyrmästare och en fyrvaktare. Deras familjer bodde också på Garpen. 1935 var antalet innevånare som sagt 16 personer. Vintertid kunde landförbindelsen vara bruten p.g.a. ishinder, ibland upp till 14 dagar.
Skolbarnen inhystes då hos släktingar eller bekanta. Två personer är födda här på ön, bröderna Gustav Sjöholm f. 1919, Bergkvara och Sven Sjöholm f. 1921, Oxelösund.
Följande fyrmästare har tjänstgjort på Garpen:
Carl E Dahlström 1893-1906
Johan E Nyman 1906-1914
Johan F Bertram 1914-1934
Hjalmar Sjöholm 1934-1941 (Kan detta vara Gustav och Sven´s pappa? I så fall har han varit fyrvaktare 1919-1934 kanske ännu tidigare)
Georg Åhman 1941-1942
Albin Furén 1942-1948
Gösta Lindqvist 1948-1962
Karl Andersson 1962-1967
.....Jag går de 100 trappstegen upp i fyren och befinner mig 30 meter över havet - utsikten är.....
......milsvid!
Rödbenan
försvarar reviret med sitt karakteristiska läte när jag kommer för nära.....
Rödbenans varningsläte - Ett filmklipp!
En vacker blå dörr till segel - och fotogenboden, på den kan man se vad tidens tand har skapat. Det skulle inte förvåna mig om detta är orginaldörren, i så fall är den 117 år gammal, imponerande.
Jag förmodar att det gick åt mängder men fotogen för att hålla fyren lysande, och säkert ett jäkla springande upp och ner i fyren.
Växt - och fågelliv frodas!
Den "nya" fyren är ingen vacker syn men den håller i alla fall där den har stått nu i 76 år, den gamla var vacker men höll bara i 40 år.....
Det är dax för lite mat på det lilla caféet som finns på ön, det smakar mycket bra.....
Ön är inte så stor så det kan ju va ganska svårt att sysselsätta sig här någon längre tid......... tilläggas bör att det finns fler rum än andrummet att hyra, och som dessutom är betydligt billigare. Man kan t.o.m med hyra hela ön om man skulle vilja. Exotiskt så det förslår, det är en fin ö i alla fall åtminstone en dag som denna....
Garpens fyr - ett filmklipp på youtube!
.....båten går tillbaka igen kl. 13.15.......klockan är bara halv två när vi angör bryggan i Bergkvara. Jag bestämmer mig för att cykla en tur och leta upp den lilla sjön som tysken snackade så vackert om. Den ligger enligt kartan ca 2 mil inåt landet väster om Torsås. Jag cyklar först till Torsås som konstigt nog ligger en halv mil från kusten. Den är huvudort i kommunen med samma namn, men är inte mycket större än Vinslöv.
Här går det undan - ett filmklipp!
Olssonska Gården
Jag cyklar i princip igenom hela Torsås och försöker hitta rätt väg ut.....jag tittar väl inte så noga på kartan och kommer fel och cyklar tillbaka en annan väg, då passerar jag denna fina köpmannagård från 1800-talet. På verandan sitter ett äldre par som vinkar glatt. Det verkar inte vara en privatbostad utan ett öppet hus med ett trädgårdscafé, så jag tvärnitar och hoppar av min cykel. Jag går upp på verandan och pratar med paret.
Jodå det är ett café så jag beställer fika och går ut på baksidan och letar upp en skuggig plats i den fina trädgården. Efter en stund öppnar tanten ett fönster och plingar med en klocka. Fikat är färdigt. Det smakar mycket bra, men var är alla gästerna? Förmodligen är det alldeles för varmt så dom flesta är väl ute vid havet.
Den Olssonska Gården
är en välbevarad handelsgård från 1860-talet. Gården är uppbyggd av Torsås kände affärsman Holger Nikolaus Olsson. Tack vare att familjen Olsson ägt gården under lång tid, från 1890-1995, så kan man se hur deras arbete format husen och trädgården.
Den siste av familjen som bodde kvar på gården var sonen Sture Olsson. Idag finns här sju byggnader och en trädgårdsmiljö från sekelskiftet 1900.
Allt detta vet jag ingeting om utan när jag fikat färdigt så går jag runt huset och då sitter farbrorn på verandan. Jag börjar prata med honom om huset, som tydligen är ett museum och ser precis ut som när Sture Olsson eller magister Olsson som han kallades bodde här.
Farbrorn tycker jag ska komma in och se hur det ser ut, så han följer med och visar runt.......vi går upp en trappa till sjävla privatbostaden till köket......
- En sån här rejäl gammal vedspis hade vi också när jag växte upp, säger farbrorn, och klappar över hällen.
Gamla pengar
Ett- och tvåöringen försvann 1971, femöringen 1984, tioöringen 1991, tjugofemöringen 1984 och femtioöringen i år 2010. Femkronorsedeln försvann 1981........tänk va snabbt man glömmer.
Min blick dras till en gammal almanacka som hänger över vasken, den är från 1955 året då jag föddes, vilket jag berättar för fabrorn, vi bläddrar igenom den tillsammans och ser de tidstypiska månadsbilderna, när vi kommer till min månad pekar jag med fingret på min födelsedag, det känns lite märkligt, som att förflytta sig bakåt i tiden. Här verkar tiden stått still i 55 år.
Kan detta vara magister Olssons kameror?
Finsalongen - i 40-tal stuk....
Så här var Torsåsborna vana att se Sture Olsson, med basker, trenchcoat och galoscher som han ofta bar även om det inte var speciellt blött ute.
....Jag cyklar snabbt iväg på små krokiga vägar och passerar mysiga torp på min väg. Jag vet inte vad det beror på slarv eller är det värmen, för jag cyklar och cyklar och kommer aldrig fram till avtagsvägen mot sjön. Då börjar jag titta nogrannare på kartan, och det visar sig att jag cyklat 7 km för långt så det är bara att vända. En omväg på 15 km får man ta ....
....... jag passerar förbi Slätafly skola en tidstypisk byskola från slutet av 1800-talet en riktig sörgårdsidyll som säkert är nerlagd för länge sen, i bästa fall är det ett aktivt byalag som härbergerar här.
Helt plötsligt ligger Iglasjön framför mig som en oas mitt i skogen , det är gott om bilar på parkeringen, mest tyska och Holländska. Jag tar ett dopp och det är verkligen härligt, klart fint vatten som nog håller en temperatur på minst 25°.
Jag blir inte biten av några iglar heller så jag får ge tysken rätt, det är en fin sjö. En av ett fåtal sjöar i Torsås kommun.
Detta flyttblock kallas Vippstenen blocket lär gå att rucka på trots att det väger 35 ton, jag lyckas inte.
Väl tillbaka i Bergkvara sätter jag mig nere vid havet...
.....och bara njuter av det sköna vädret och utsikten medan....
Åtta dagar i rad har det nu varit ett fantastiskt sommarväder (egentligen började detta fina väder en vecka tidigare så det är drygt två veckor), perfekt campingväder. Idag ska jag cykla till Kalmar (5 mil) som är en mycket trevlig stad, tycker jag...........
....jag följer den skyltade cykelleden "Slöjdleden" till att börja med, och kommer då ut på små trevliga skogsstigar vilket är mysigt för här slipper man all biltrafik........
.......man kommer väldigt nära kusten. Idag är havet om möjligt ännu lungnare än igår.
I Djursvik tredubblas invånarantalet på
sommaren från knappt hundra till över trehundra personer. TVs-barnserie "Den Vita Stenen" spelades till stora delar in här i den fina gamla bebyggelsen som står kvar. Speciellt detta hus känner man igen.....
....Öland är inte långt borta....
Det är snart dax att skörda.
Det är skönt att svalka sig lite i skuggan av den fina gamla allén som leder in till....
Cykla genom allén - ett filmklipp!
.....Wärnanäs Gods
som är en av Smålands största egendomar. Det tillhörde under medeltiden riksdrotsen Bo Jonsson Grip, senare Sten Sture d.ä. och Gustaf Wasa. På 1600 talet var Wärnanäs förvaltningscentrum för det Oxenstiernska grevskapet i Södra Möre och ägdes senare i 200 år av familjen Mannerskantz.
Här på platsen låg tidigare Värnaby bruk Sveriges allra första såpebruk, som på grevskapets tid anlades vid fallet i ån åren 1667-1670. Av pottaska, talg och linolja tillverkades här såpa för kungl. huvudstadens behov. Tillverkningen pågick ända fram till år 1800.
Den s.k. Brömsebrobyggnaden.
Namnet är övertaget från en tidigare byggnad som flyttades hit 1707 och som troligen var den byggnad som den svenska delegationen bodde i vid fredsförhandlingarna vid Brömsebro 1645. Den nuvarande byggnaden flyttades hit 1815 från Söderåkra prästgård. Känner ni historiens vingslag?
Hagby kyrka
är bland de bäst bevarade av Sveriges åtta rundkyrkor. Kyrkan uppfördes på senare delen av 1100-talet. Först byggdes rundhuset med en halvrund absid. Något senare sakristian och under 1600-talet vapenhuset. Kyrkan inrättades från början både som gudtjänstlokal och försvarsanläggning, i likhet med flertalet kyrkor i trakten. Ovanför kyrkorummet har funnits en försvarsvåning med 17 skyttegluggar.
Vassmolösa tingshus
Hur länge Vassmolösa har varit tingsplats är inte känt men år 1541 var Vassmolösa "rättan tingsstad" i Södra Möre härad.
Det första tingshuset i Vassmolösa byggdes 1633. Redan 1644 var det i dåligt skick och ett nybyggt tingshus uppfördes under 1670-talet. 1723 såldes den byggnaden för en tunna råg på auktion. Därefter hölls ting en tid i gästgiveriet.
År 1795 ersattes ytterligare ett dåligt byggt tingshus av det så kallade. häradshövdingshuset söder om gästgiveriet. Byggnaden utformades som en stor mangårdsbyggnad i två våningar. I bottenvåningen fanns tingslokalerna, och i övervåningen bodde häradshövdingen.
Häradshövdingehuset fungerade som tingshus fram till 1862. Huset eldhärjades 1996 och brann ner till grunden. Huset är nu återuppbyggt även om man inte lyckats återskapa det gamla huset fullt ut.
Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades 1966.
Detta lilla hus bredvid tingshuset innehöll arrest och arkiv.
Jag kommer till Kalmar vid middagstid och intar en superb lunch på det anrika Byttan som ligger mitt i den fina stadsparken....
Under 1100-talet uppfördes en rund kastal, ett försvarstorn, vid Kalmarsund och en hamn anlades. I slutet av 1200-talet lät Magnus Ladulås bygga en ny borg med ringmur och med runda hörntorn och två fyrkantiga porttorn kring kastalen. Det så kallade Kuretornet var borgens kärntorn.
Under Gustav Vasa och hans söner, Erik XIV och Johan III, byggdes slottet om till ett ståtligt renässanspalats. 1545 började man uppföra ett nytt fästningsverk kring slottet. 1553 påbörjades arbetet med nya kungliga bostadsvåningar under ledning av slottsbyggmästaren Jacob Richter, som efterträddes av bröderna Johan Baptista och Dominicus Pahr. Under denna tid kom praktfulla rumsinteriörer till, bland annat Kungssalen, Rutsalen och den nya slottskyrkan.
Kalmar slott skadades svårt under Kalmarkriget 1611-13 och blev 1642 eldhärjat. Man påbörjade reparationer, men från slutet av 1600-talet fick slottet förfalla. Under 1700-talet användes det bland annat som spannmålsmagasin, kronobränneri och fängelse. Då placerades en väderkvarn överst på Kuretornet.
På 1800-talet var slottet förfallet och man funderade på att flytta över några av de historiska rumsinredningarna till en annan byggnad, eventuellt Gripsholm. Fredrik Wilhelm Scholander satte stopp för detta och inledde istället restaureringsarbetet på Kalmar slott. 1856 lämnade han in sitt förslag till restaurering av Kungsgemaket som stod färdigt fem år senare. Han gjorde också förslag till "restaureringsförsök" av exteriören, men det genomfördes aldrig.
Scholander var, liksom sin elev Helgo Zettervall, präglad av den franske 1800-talsarkitekten Viollet-le-Duc som hade stort inflytande på sina samtida kolleger. Det blev Zettervall som på 1880-talet fortsatte restaureringen av Kalmar slott. Den gjordes i hans anda, men arkitekten Carl Möller upprättade ritningar och andra handlingar. Arbetet påbörjades 1885 och 1891 hade slottet fått den silhuett det har idag.
1919 fick professor Martin Olsson i uppdrag att ansvara för anläggningens fortsatta restaurering av vallar, vallgrav, bro och vindbrygga. Arbetena pågick fram till 1941 och då var slottet återigen kringflutet av vatten.
Jag går en guidad tur på slottet som jag gjort så många gånger förr, det är alltid nåt nytt man lär sig. Denna gång visas Norra Postejen ett av slottets många dolda rum.
Mitt i kalmarsund utanför Kalmar slott ligger Grimskärs skans. Namnet Grimskär är känt ända sedan 1534 och lär syfta på att det då fanns en grima - ett grinande huvud på en stolpe - uppsatt på skäret där Grimskärs skans första permanenta befästning uppfördes år 1623. Griman ska ha varnat för revet och fungerat som inseglingsmärke.
I gästhamnen ligger båtarna tätt.
Ölandsbron
Bron invigdes den 30 september 1972 och var ända till 1998 Europas längsta bro.
Bron är 6 072 meter lång och har en segelfri höjd på 36 meter och en fri brobredd på 13 meter. Högsta höjd 41,69 meter, lägsta höjd 6,65 meter. Bron är byggd av armerad betong i 155 spann varav högbrodelen i 6 spann om 130 meters spännvidd. Bron är Sveriges längsta bro, om man räknar de brodelar som befinner sig på svenskt territorium.
Jag installerar mig på Stensö camping och bestämmer mig sen för att gå en guidad tur i Gamla stan. Vi träffas kl 19. vid turistbyrån och går först en tur igenom stadsparken förbi slottet in i den gamla staden.....det finns inte några hus kvar från medeltiden.
Det enda som finns kvar är den gamla kyrkogården. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, gjorde staden till ett viktigt fäste. Här finns idag några stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit.
Gamla stan
var under medeltiden platsen för Kalmar stad. Slottet intill låg nära dåtidens danska gräns vilket
bidrog till att staden var utsatt för krig och plundring. Efter att
branden 1647 ödelade stora delar av staden beslöt de styrande i
Kalmar att staden skulle flyttas till Kvarnholmen, en flytt som tog
ca 10 år. Staden har även senare drabbats av ett antal eldsvådor.
Under 1700- och 1800-talen började Gamla Stan återigen bebyggas,
främst av stadens borgare, och fick den lantliga, och småstadsmässiga
karaktär som den har idag......
Gamla Kalmar stad var under medeltiden omgivet av en ringmur som anlades runt sekelskiftet 1300 i samband med moderniseringen av den äldsta borganläggningen. Redan innan den slutliga nedbrytningen av försvarsverken kring staden igångsattes har delar av medeltidens stadsmur varit raserade. På 1920-talet fanns inga spår kvar av muren. Bebyggelse och odling hade täckt alla lämningar.
När arkitekten Sven Rosman 1923 inledde sina arkeologiska undersökningar ville han klarlägga var muren hade gått fram och därmed avgränsa det gamla stadsområdet. Sökningarna efter Västerport, den mest betydande av de tre huvudportarna, inleddes och så småningom, vid Krusenstjernska gårdens ingång vid Stora Dammgatan, fann man resterna. Porttornets utsida grävdes fram och visade sig ha varit 10,55 meter brett och haft en genomfart på 3,7 meter. Körbanans kullerstensläggning, som var starkt nött, påträffades 1,4 meter ner under marknivån. Muren var uppförd av gråsten och kalksten i bruk.
Norreport kunde inte spåras, vilket kan förklaras av att den till stora delar blev förstörd redan under Kalmarkriget. Några få lämningar från Söderport påträffades ett fyrtiotal meter öster om Söderportsgatan. Muren mot sjösidan återfanns inte vid 1923 års grävningar och inte heller den fjärde av stadens huvudportar, Stadsbroporten. Den senare påträffades dock 1933 inom stadsparken och kunde följas ytterligare ett stycke vid Harald Åkerlunds utgrävning 1939. En sammanlagd mursträcka av 90 meter har därmed återfunnits utmed den medeltida strandlinjen.
heter det ju, och det stämmer verkligen in idag denna strålande vackra dag som börjar med ett härligt dopp i havet.
Tanken slår mig att bara ligga här och slappa hela dan , men jag bestämmer mig istället för att cykla en tur på Öland som lockar mer....
.......jag cyklar bort till brofästet och väntar på bussen som ska föra mig och min cykel över Ölandsbron.Klockan kvart i tio går den enligt tidtabellen. Fr.o.m. i år kostar det 20 kr att åka. Vilket det är värt tycker jag (det är egentligen ingen höjdare att cykla över bron när bilarna susar en halv meter ifrån dig, jag har gjort det 2 ggr).
Tidigare har bussresan varit helt gratis. Enligt bussföraren har det varit en hätsk debatt i lokalpressen hela våren. Många anser att det borde vara gratis eftersom man inte får lov att cykla på bron, och bojkottat bussen vilket är lite löjligt, man kan ju lösa månadskort till en ganska ringa peng om man nu skulle cykla här regelbundet. Det som är bra är att man ställer in sin cykel på ett släp med kapell utan att behöva lasta av väskor och dylikt. Innan var man tvungen att skala av cykeln allt för då hängdes den upp på ett helt öppet släp.
......jag cyklar snabbt förbi Ölands djurpark, där har jag faktiskt aldrig varit nån gång. Det lockar inte för jag tycker mest synd om djuren som är inlåsta och i dag denna varma torra dag är dom nog slöare än nånsin.......
.....jag cyklar upp på landborgen, som är den mest utmärkande landformen på Öland. Längs hela den västra sidan av ön löper denna klint som växlar mellan 20 och 40 meter i höjd. I norr går klinten längs havet och i söder finns en, ibland ganska bred, landremsa mellan landborgen och sundet. Väl uppe ligger Algutsrums kyrka. Här har man en magnifik utsikt över Kalmarsund.
Vägkorsning på alvaret är allvarligt - ett filmklipp!
Kossorna är törstiga!
Jag följer Ölandsleden som tar ut en på små fina vägar i det Öländska landskapet, vid Övetorp kommer jag fel för jag missade en skylt och får vända. Men det var bra det för annars hade jag missat denna fina gård.
Telefonkiosker är snart ett minne blott i dessa mobiltelefontider. Just denna verkar ju upptagen.
Gammal och ny teknik sida vid sida, funktionen är den samma att få ut kraft ur vinden.
Efter ett tag på den öde landsbygden är det dags för lite mat på Gårdby kafé & Lanthandel.Det är ett populärt ställe som också är ett museum med bl.a. ett skåp fyllt med träfigurer, jag tycker nog dom förtjänar att presenteras på ett bättre sätt. Vem vet dom blir kanske värdefullla en dag. Vissa är nästan i klass med Döderhultarn´s.
Jag beställer lite mat i "affären" och går ut och sätter mig i skuggan under ett träd. Idag är solen obönhörlig. Det är nästan vindstilla och över 30° varmt. Trots värmen är det ändå förvånandvärt många i trädgården dom flesta borden d.v.s dom i skugga är upptagna. Det kommer ett sällskap på 6 - 7 personer, jag säger till att det är ok att sitta vi mitt bord om dom vill. Vi börjar snacka lite och det visar sig om dom känner väl till Skåne och mina hemtrakter, dom kommer härifrån Öland men har nära släkt i Hässleholm, dom gissar att jag är därifrån också och det är ju bra nära.
Typisk öländsk ladugård!
Jag ger mig ut på det Stora alvaret här är man nästan ensam i hela världen!
Stora alvaret är ett 37 kilometer långt och 15 kilometer brett område med alvarmark. Området utgör en fjärdedel av hela öns yta. Alvaret utmärks av trädlös hedmark där berggrunden, bestående av ordovicisk kalksten, ofta går i dagern eller är täckt endast med ett tunt jordlager. Mindre områden med alvarmark finns på andra delar av Öland, på södra Gotland och på vissa ställen i Västergötland, bland annat på Kinnekulle. Alvaret har en speciell flora med en mängd arter som är unika för området och används historiskt som betesmark......
........betesdriften är nödvändig för att förhindra igenbuskning.
Stora alvaret har tillsammans med södra Ölands odlingslandskap utsetts till världsarv av FN-organet UNESCO.
Här är det torrt...torrt...torrt...
......för att råda bot för det..... är det läge för en öl - en Mariestad i Stenåsa sitter fint!
......här skulle nog Ulf Lundell trivas - för han trivs ju bäst i öppna landskap och på Öland är det ju aldrig längre än en halvmil till havet.........
Jag tvärar över ön på en 10 km lång alldeles spikrak väg, över Stora Alvaret mellan L.Brunneby och Resmo. Här går inte många bilar idag.
Vilka rara blommor.....
.....jag får för mig att ta bussen som ska gå 17.25 vilket innebär att jag helt plötsligt får väldigt brått den sista milen, och hinner med en hårsmån med den turen.... 10 mil på Öland blev det nog minst, denna härliga högsommardag som man sent ska glömma.....
.....dagen är inte slut ännu......
...som tidigare nämts ödelades stora delar av den gamla staden vid slottet av en brand 1647. Då beslöt de styrande i
Kalmar att staden skulle flyttas hit till Kvarnholmen, en flytt som tog
ca 10 år.
Rådhuset Kvarnholmen vid Stortorget som tillkom 1684-1690 är ett unikum bland svenska rådhus både beroende på sin rika, ovanliga arkitektur och för att det i allt väsentligt är bevarat i ursprungligt skick. Huvudfasaden mot torget är holländskt präglad. Ovanpå den enkla bottenvåningen följer en mäktig huvudvåning med höga fönster och därpå en mezzaninvåning med halvfönster.
Byggnaden inrymde från början såväl stadens förvaltning som rådhusrätten. I bottenvåningen med vackra valvbågar fanns rådhuskällaren, en av stadens krogar, fram till 1800-talets senare del. I källaren fanns arrestlokaler. Efter att stadens förvaltning 1935 flyttat in i nytt stadshus, övertogs rådhuset helt av rådhusrätten. Vid tingsrättsreformen 1971 ersattes de svenska rådhusrätterna med tingsrätter. Tingsrätten lämnade Rådhuset 1987 och lokalerna togs då över av Kalmar kommun.
Kalmar domkyrka
Kyrkan som vid invigningen fick namnet Karls kyrka, påbörjades år 1660 av Karl X Gustaf, invigdes år
1682 under Karl XI och fullbordades år 1703 under Karl XII. Detta är däremot inte Kalmars äldsta kyrka. I den gamla staden invid slottet låg fram till 1670-talet en gotisk femskeppig kyrka, Storkyrkan.
Domkyrkans nuvarande exteriör är stramt klassicistiskt utformad med fyra uppdragna skärmfasader och fyra torn. Kyrkans arkitekt, Nikodemus Tessin d.ä., som inspirerades av renässansens kyrkor i Rom.
Domkyrkan har tre kyrkklockor, samtliga från 1600-talet och hämtade från den medeltida Storkyrkan.
Kalmar Domkyrka är en av de få oförändrade byggnaderna från vår stormaktstid.
Kalmar gamla vattentorn är 65 meter högt och syns på långt håll. Byggnaden är Kvarnholmens högsta och innehåller i dag lägenheter. Tornet byggdes 1887-1900. Mellan 1900 och 1910 togs vatten från tre brunnar i Skälby som ligger tre kilometer från stadens centrum. Därefter tog man vatten från källor i Nybro-åsen, cirka 2,5 mil utanför staden tills tornet togs ur bruk 1972. 1983 byggdes tornet om till bostadshus och idag innehåller de 15 våningarna elva stycken lägenheter.
När man flyttade staden hit till Kvarnholmen befästes den samtidigt med en ringmur, något sällsynt förekommande i Sverige på den tiden. Idag kan fortfarande vissa delar av den gamla ringmuren ses.
.......genom en port i muren leder en bro över till Kalmars gamla fängelse som än idag, 158 år efter uppförandet används som kriminalanstalt.
En hel del fina gamla trädhus finns forfarande kvar att beskåda.........
........jag cyklar ut till Stensö camping förbi Stensö fiskeläge - ett litet pittoreskt fiskeläge med röda sjöbodar i långa rader....
....Stensö
var förr en halvö men är faktiskt numera en ö, genom att Stensö kanal kom till. Den grävdes på 1930-talet som ett nödhjälpsarbete. Den är 400 meter lång, 10 meter bred, 1 meter djup och med en seglingsfri höjd på bara 1,5 meter, så den är bara till för småbåtar. Vattenskoter är väl också en lämplig farkost att köra här.....
......väl framme vid campingen har två holländska cyklister slagit upp sitt tält bredvid mitt. Det är två unga flickor som cyklat en tur igenom Skåne och Småland, tjejerna har var sin liggcykel som dom är väldigt rädda om, på natten tar dom cyklarna in i tältet. När jag föreslår att dom kan cykla utmed Blekingekusten tillbaka till Trelleborg säger dom att det som lockar mest för dom är Småland med skog och sjö och framför allt utsikten att träffa på älg.
Jag säger att chansen att se älg ute i naturen är ganska liten men att det finns en del älgparker. Bl.a en älgsafaripark i Markaryd som heter Smålandet jag har dock aldrig varit där själv.
Enligt väderleksrapporten ska det bli väderomslag. Så jag passar på att ta ett dopp innan det börjar regna.....
....precis när jag ska äta frukost kommer ett stort åskregn, jag skyndar in i tältet. Marken är så torr så regnet bara rinner ovanpå marken, och efter ett tag märker jag att det bildats en vattenpöl i botten på tältet. Det slutar tack och lov bara efter 20 minuter lika tvärt som det börjat. Så jag skyndar mig att packa ihop mina saker innan nästa skur kommer. Mina grannar har inte haft lika stor tur som jag utan ligger numera mitt i en sjö. Dom passar på att flytta upp tältet på torrare mark under glada skratt. Jag tar farväl och önskar dom lycka till på färden, lämnar sen Kalmar och cyklar iväg på den gamla banvallen igen.....
.....förbi Hossmo station.....
.....vid Köhlby Gård i Ljungbyholm slutar den en mil långa banvallen, sen är det dags att ge sig ut och tampas med bilisterna.
Jag cyklar vidare på småvägar västerut mot Emmaboda.....det är friskt och skönt efter åskregnet och mullrar bara lite grann i fjärran.
Oscars kyrka i Alsjöholm byggd 1870-1872.
En röd liten stuga - den är verkligen en del av vårt kulturarv.
Jag är hungrig och cyklar in i den lilla byn Örsjö för att se om det finns nån affär. Dom flesta husen har sett sina bästa dar, men kyrkan den är grandios. Det är den sist uppförda av de tolv centralkyrkor som ritades av arkitekten Emil Langlet (1824-98) och uppfördes 1889-92.
Jag cyklar förbi den fina kyrkan och är på väg att ge upp om att hitta något matställe. Till sist i utkanten av byn får jag får syn på
ett stort gammalt hus med skylt på gaveln, det visar sig vara det f.d. dansstället "Trivselknuten". Numera har ett skånskt yngre par öppnat ett café med prybod här, i en härlig blandning av Shabby Chic, Cottage Style & Vintage Inrednings stil!!
Jag stannar och köper en korv med bröd och lite dricka. 2 ggr om året har man dragspelstämma här, en tradition som förre ägaren började med för över 20 år sedan - säger tjejen. Hennes kille är konstnär och visar upp sina allster inne på den gamla dansbanan. Dom har bara haft stället ett knappt halvår och har för avsikt att renovera hela stället som är i stort behov av det.......Det är härligt med entusiaster.......
Jag cyklar till Boda glasbruk hit har........
.........Hönsalottas Luffarmuseum flyttat ifrån Målerås.
I samband med tider av hög arbetslöshet så ökade antalet luffare. Det var helt enkelt ett sätt att klara livhanken när inget annat stod till buds. Man fick dra land och rike runt, och i utbyte mot tex vedhuggning, tillfällig hjälp i jordbruket eller i utbyte mot någon enkel vara tex trådarbete, nålbrev eller kvastar så kunde man få ett mål mat, en kopp kaffe och kanske en sovplats över natten.
Att fattigt folk drev omkring utan arbete blev straffbart när lösdriverilagen infördes. Det var bland annat därför många luffare försökte ha ett sortiment av varor att sälja. Det kunde förutom trådarbeten s.k. trådtjack vara pappersblommor, målningar, borstar, dikt- och vishäften, brevpapper, skosnören mm.
Lösdrivare var enligt 1885 års Lösdriverilag den "som stryker omkring utan att söka att ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet".
Lagen ersatte en stadga "om Laga Försvar" från 1833. Laga försvar hade var och en med bestämd och stadig sysselsättning i egen, enskild eller allmän tjänst eller med erkänd förmåga att ärligen försörja sig.
Den som inte hade laga försvar behandlades som lösdrivare och måste ta tjänst som tjänstehjon.
Samhället reagerade mot lösdriveri i lindriga fall genom varning, i svårare fall genom tvångsarbete som kunde ådömas av länsstyrelse eller poliskammare. Tvångsarbete kunde ske i särskild anstalt, undantagsvis på kronohäkte.
Sverige hade inrättat två tvångsarbetanstalter, Svartsjö vid Mälaröarna utanför Stockholm, och den kvinnliga anstalten i Landskrona.
Tvångsarbetslagen och stadgan om laga försvar var en typisk klasslagstiftning, då det endast var de helt obemedlade som drabbades. Häktesjournalerna på 1800-talet och andra handlingar från Länsstyrelsens arkiv är fulla med anteckningar om att den-o-den släpps ut och meddelas sin skyldighet att "skaffa sig laga försvar".
Lagen om lösdriveri, som tillämpades mindre och mindre, och under en tid enbart riktades mot prostituerade kvinnor, gällde faktiskt ända till 1965, då den ersattes med en lag om samhällsfarlig asocialitet, vilken nästan aldrig kom att tillämpas.
Den lagen upphävdes 1981.
Här är några av alla luffaröden man kan läsa om på museét...........
Lumphögen Otto Otto August Pettersson föddes 1855 och var bosatt i Kisebyn i östra Småland. Egentligen så var inte Otto hemlös. Han ägde en torftig stuga med jordtak. Ingen ville dock ha hans stuga efter hans bortgång. Inte ens till bränsle för den var full av löss.
Han gick alltid omkring i lumpor med en mössa lagad med ulltråd och skor lindade med snören. Att ge honom nya kläder hjälpte inte, de rev han sönder direkt. Han vandrade runt i socknarna i Kalmar och Kronobergs län. Han sov helst utomhus, en tjock kappa som han fått av kusken vid Fågelfors tegelbruk höll honom varm.
Otto var också känd för sitt utryck "kansända dä, kansända dä" som han ofta svarade. Otto "Lumphögen" avled i Västervik 1925 - Älskad av få, saknad av -ingen.
Ull-Elias han påstod sig vara mellan 120 - 130 år gammal. Riktigt exaxt visste han inte. Han påstod sig också vara den vara den utvalda efterträdaren till "Jerusalems skomakare". Enligt kyrkoböckerna föddes han dock 1847 och dog 88 år senare, 1935 och hette egentligen Elias Holm.
Detta var ett av många sätt att göra sig intressant på. Andra sätt var att påstå sig vara släkt med kungliga eller andra kända personer. En luffare som kallades "Jönsson Tre Rosor" uppgav att han var släkt med Greta Garbo medan "Tvål-Måns" påstod sig vara släkt med kungen........
Många luffare var goda berättare med poetisk eller konstnärlig och musikalisk läggning.
Så kallade luffartecken skars in i dörrposterna så att luffarna kunde informera varandra om var man kunde få natthärbärge eller mat men också för att varna för hundar, hårt arbete och illasinnade människor. Bruket av luffartecken var troligtvis inte så utbrett som man tidigare trott.
Att luffarmuseet ligger just här i glasriket är inte så konstigt. En glasarbetare på Målerås glasbruk berättar:
- När vi utför vårt arbete sitter vi rätt nära ugnen. För att inte plågas för mycket av ugnens värme sätter man up en skärm mellan sig och ugnen. På den tiden snickrades ofta dessa skärmar eller lämmar av trä. På nätterna fick lämmarna en helt annan uppgift att fylla. Då blev de hastigt förvandlade till turistsängar. Luffarna lade en träläm på två plåttunnor på lagom avstånd från ugnen och sig själv däröver.
En kall vinter på 30-talet hade glasarbetaren sett inte mindre än 24 luffare utplacerade lite varstans i hyttan. De kokade ärtvälling i plåtburkar på ugnen.De kokade kaffe och drack det i dricksglas, som de hittade i hyttan.
De rätta namnen på luffarna var det inte många som visste. De hade i regel öknamn. Det var "Tjusar-Johne" med sina historier om framgångar hos det täcka könet. Det var "Oskulden" med sina runda kinder och stora ögon. Han såg ut som en Rubens ängel.
Det var "Fiskalen" som alltid var rädd för polisen och landsfiskalen. En luffare som blev kallad "Hönsa Terup" var egentligen filosofie kandidant men blev vriden av olycklig kärlek, sades det. Han bar hönsägg i armhålornas tills han kläckte dem, och så lämnade han kycklingarna i stugorna och besökte dem regelbundet........
Det var "Paraplygubben", "Femöres-Jonas", "Solöbningen", "Syndabäraren" och faktiskt också en och annan kvinna som "Döutte-Maj", "Slabbdask-Fredrika" och framför allt "Hönsa-Lotta".......
Luffar-Stens cykel
..... sen får vi inte glömma den siste luffarenLuffar-Sten han bodde i Vttsjö de sista åren av sitt liv!
Luffaren
Sten Persson alias Rimmar-Sten, Cykel-Sten & Luffar-Sten (kärt barn har många namn), levde som en kringflackande vagabond igenom Skåne, Småland och Värmland på cykel........det har säkert blivit åtskilliga tusen mil genom åren. (en själsfrände?) Lustigt nog har jag aldrig hört talas om honom.
Jag märker snart att jag är ensam kvar på museet och klockan närmar sig fyra. Det har varit väldigt intressant att sätta sig in i denna epok i Sveriges historia som började på 1880-talet, när det gamla bondesamhället blev ett modernt industrisamhälle och många blev utan jobb och drevs ut på vägarna. Sorgligt men sant!
Det visar sig att dom egentligen stängde redan tre eftersom det är lördag. Jag får tacka för mig och går ut till min cykel. Det har kommit ett stort åskregn under tiden jag varit inne på luffarmuseet.....
....mitt emot ligger designshopen vid den gamla glashyttan som numera är nerlagd - här kan man köpa det värlsberömda Boda glaset - Boda glas är en del av Orrefors Kosta Boda AB. Ska man se glastillverkning får man bege sig till Kosta eller Åfors.
I Boda visar den höga skorstenen vägen till Gamla hyttan. Denna släcktes 2003. En ny mindre hytta inrättades under hösten 2003 i gamla glasmåleri- och blomsliperiet (numera Hönsa-Lottas luffarmuseum).
Den första hyttan uppfördes 1864 i trä som alla andra glashyttor i glasriket under 1800-talet.
På platsen fanns då två bondgårdar och en kvarn, vilket hördes på namnen på platsen, som var Förlångskvarn och Bodafall. Grundarna var glasblåsarmästarna R Viktor Scheutz och Erik Vidlund som jobbat på Kosta glasbruk.
En rakryggad herre visar vägen till Koppfly museum
Jag bestämmer mig för att cykla till Emmaboda för där vet jag att det finns en camping, det har tack och lov slutat att regna och det ser ut att klarna upp framåt kvällen.....
I Broakull i en av Johansfors glasbruks gamla lokaler med den fina mosaiken på väggen, härbergerar numera Boda Smide som idag lever sitt eget liv. För några årtionden sen var det tillsamman med Boda trä och Boda Glas ett mycket framgångsrikt företag.
Vid Emmaboda Bad och träningcenter finns en fin camping, man behöver inte precis trängas. Jag sätter upp mitt blöta tält och hänger upp mina fuktiga grejor och lyckas få allt torrt innan natten.
När Emmaboda en gång i tiden anlades som järnvägsknut tog man fram en passare och en karta. Orten placerades precis mitt emellan residensstäderna Kalmar, Karlskrona och Växjö. Det blev exakt 57 km till alla tre städerna. Läget ansågs viktigt år 1864 när järnvägen drogs fram, och det är väl lika giltigt idag.
Det som kallas Utvandrarnas väg börjar i Eriksmåla i Småland, fortsätter förbi Duvemåla med
barndomshemmet för Vilhelm Mobergs roman
figur Kristina och också Mobergs egna
hemtrakter. Från Åkerby vägskäl färdades Karl -
Oskar och Kristina genom Långasjö med det
berömda Klasatorpet söderut till Eringsboda,
där Moberg lät sällskapet stanna för att rasta.
Utvandrarna fortsatte sedan genom djupa
skogar till Backaryd. Resan
gick vidare genom bokskogar och slättlandskap
fram till Bräkne-Hoby.
Efter Hoby löper utvandrarnas väg vidare
mot Åryd och Karlshamn.
Där vid kajen väntade en gång i tiden briggen
Charlotta inför den långa resan över det främmande havet till Amerika..........jag följer en bit i deras spår.
Första stopp blir Klasatorpet i Långasjö! .....Utvandrarfilmens Korpamoen .....
(Korpamoen är en påhittad plats som inte finns i verkligheten. Wilhelm Moberg hotade att stämma Långasjö hembygdsförening, om dom inte slutade kalla Klasatorpet för Korpamoen i sin reklam. Mobergs förlaga till Korpamoen ligger på en helt annan plats, det var ett drängatorp till gården Bondeskogs ägor i Hästebäcks by)
.....inför filmatiseringen av Utvandrarna sökte filmregissören Jan Troell efter en autentisk torpmiljö som kunde föreställa Korpamoen från Vilhelm Mobergs roman. Med hjälp av Långasjö hembygdsförening fann han Klasatorpet som liknade "ett sextondels mantal Kronoskatte Korpamoen". Klasatorpet omvandlades på 6 månader till Korpamoen och på sommaren 1969 var inspelningerna på platsen klara.
Interiörbilder
Redan när filminspelningen pågick började torpet besökas av turister. Klasatorpet ser idag precis ut som under tiden för filminspelningen. Därigenom kan man få en bra bild av hur livet tedde sig här på 1800-talet.
Åren 1846–1930 emigrerade omkring 1,3 miljoner svenskar till USA, varav omkring 1200 personer från Långasjö och några från Klasatorpet. Småland hade den största utvandringen av alla landskap i Sverige. Cirka hälften av Långasjö sockens invånare utvandrade.
Max von Sydow och Liv Ullman filmens Karl-Oskar och Kristina.....
Den berömda romansviten om utvandrarna från Ljuder socken i Småland tog Vilhelm Moberg 10 år att skriva. Det märks att det tog sin tid att skriva dem, för dom är fantastiskt bra skrivna böcker som tål att läsas om många gånger.
Romansviten består av 5 st böcker!!?
Utvandrarna 1947-1949
Invandrarna 1949-1952
Nybyggarna 1953-1957
Sista brevet till Sverige 1958-1959
Din stund på jorden 1963 (Denna roman har ansetts vara en slags uppföljare till Utvandrarserien, Albert Carlsson har likheter med drömmaren Robert och den hemlösa Kristina)
Böckerna utspelar sig i mitten av 1800-talet, då den stora emigrationsvågen till Amerika startade. Missväxtår leder till fattigdom och för Karl-Oskar och Kristina blir det allt svårare att klara sig. De har en hypoteksränta att betala och en familj att försörja, men skörden blir inte som den ska. Det är då Karl-Oskar börjar fundera på att utflytta till Amerika.
I prostens tidning finns det en bild på en amerikansk veteåker, som är så stor att den inte har någon ände. Karl-Oskar blir mycket frestad att flytta dit med sin familj, men än har ingen i socknen vågat flytta dit och det känns osäkert att vara den första som ger sig av.........
........det finns dock fler i socknen som är sugna på att flytta. Karl-Oskars bror, Robert, vill inte längre arbeta som dräng och slita hela livet och vännen Arvid kan inte heller stanna som dräng sedan han har fått ett otrevligt rykte om sig. På grund av sin religion blir Kristinas morbror Danjel också intresserad av att emigrera eftersom det i Sverige inte finns någon religionsfrihet........
.......alla tror att Amerika ska bli deras räddning och snart är det en hel liten skara människor från Ljuder socken som tänker utflytta. Till Amerika tar man sig med båt, men båtfärden är värre än de kanske hade tänkt sig innan, och ingen vet riktigt vad som väntar i det nya landet.............
..........jag cyklar vidare söderut längs Utvandrarnas väg, och lämnar lite vemodig Klasatorpet, denna tidskapsel från 1851 året då Karl-Oskar och Kristina emigrerade, lämnade kvar sina gamla föräldrar för att sen aldrig någonsin återvända - det var sorgligt men sant för många emigranter.
Blomstergården i Eringsboda
har öppnat igen efter att ha stått öde i några år...Jag går inte in ....trots att jag hade tänkt det först. För när jag ser ett plakat uppsatt vid ingången om att båten Lunkentuss vid Hjorthålan, 5 km härifrån går om en dryg timme så lockar det mer.
Här har man ju varit förr. Detta var ett stort turistmål på sin tid vid mitten av sextiotalet. Det var den fattige bonden Verner Svenssson från Ljuder socken i Småland som 1929 köpte detta steniga hemmanet, och skapade en fantastiskt trädgårdsanläggning som lockade till sig folk från när och fjärran under årtionden!
Hjorthålan
Prick klockan 14 stiger vi, ett femtontal passagera på Anders Petterssons guidebåt Lunkentuss. Han ska ta oss över den nästan 2 km långa Kraftverksdammen bort till Kraftverket Klåvben och sen tillbaka igen. En tur på dryga timmen.
- Kan ni tänka er , säger Anders, att på 40-talet fanns här både sågverk, affär, och mangårdsbyggnader 10 - 15 meter under oss. Allt dränktes när kraftverket byggdes 1945-1949.
Den en gång så smala ån fick en rejäl breddning och blev klart djupare när vattnet definitivt släpptes på hösten 1949.
- Kraftbolagen fick lösa in ett flertal gårdar. Dammen är i dag 0,52 kvadratkilometer och rymmer närmare 400 000 000 kubikmeter vatten.
Diskussionerna och tecknandet av alla köpeavtal pågick i många år innan Olofströmsbolaget och Sydsvenska Kraftaktiebolaget(EON) fick klartecken att bygga
Klåvbens kraftstation som har en total fallhöjd på hela 24 meter det är den näst högsta fallhöjden i södra Sverige. Endast
Karsefors i Lagan med sina 26.5 meter har en högre fallhöjd.
Generatorns aktuella maxeffekt är 2 700 kwh, turbinen förbrukar 15 kubikmeter vatten per sekund vilket motsvarar en förbrukning av 350 eluppvärmda villor.
Klåvbens Kraftstation började byggas innan andra världskriget var riktigt slut, man tänkte bygga allt inne i berget så det skulle vara bombsäkert. När kriget tog slut, och risken för flyganfall var försvunnen byggde man turbinhuset helt utanför berget för det blev betydligt billigare, därav denna lite lustiga lösning med byggnaden lite vid sidan av. Allt detta och mer därtill berättar den karismatiske kaptenen Anders.
Långt där nere rinner Ronnebyån som en liten harmlös bäck helt mjölkad på sin kraft.
Historierna är många om den dramatik som utspelades 1949 när vattnet släpptes på i en strid ström.
En liten holme i dammen minner om den lilla gård som en gång i tiden låg på platsen.
- Viktor Karlsson blev lovad att han skulle få bo kvar så länge som möjligt efter att han tvingats sälja sin gård.
Våren 1949 blev han rekommenderad att flytta. Så blev det inte. Han var övertygad om att vattnet absolut inte skulle stiga så högt som bolaget hade sagt. Under tio dagar på hösten skulle dammen fyllas. På den nionde dagen stod vattnet i underkanten till hans grund.
Vid tre-tiden dagen därpå vaknade han. När han satte ner fötterna vid sängkanten så satte han fötterna i vattnet. Förutseende nog hade han bundit sin båt i trappräcket så han tvingades ro upp till Hjorthålan.
Enligt den uppgjorda överenskommelsen sänkte bolaget vattnet så pass mycket att Viktor Karlsson kunde packa ihop sitt lösöre innan hans fastighet revs och vattnet kunde släppas på sex-sju meter till.
Var det kanske Viktor som glömde sin cykel här när dom fyllde på vattnet i dammen?
Hej kalv hej Ko!
Efter den trevliga båtturen vid Hjorthålan följer jag Utvandrarnas väg ända ut till Bräkne Hoby....
.....här följer jag sen samma väg igen som jag kommit en dryg vecka tidigare. Jag cyklar till mitt favoritställe i Långasjönäs i Asarum igen ....det är en solig och klar kväll, men natten är faktisk riktigt kylig.
En härlig morgon igen, i väntan på att affären ska öppna lyssnar jag på radio, och skriver på min blogg!
Nu har jag ett val att göra, antingen så cyklar jag hem idag, eller också stannar jag kvar och cyklar en tur i trakten. Efter frukosten bestämmer jag mig för att cykla ut på Listerlandet och kanske ta en båttur till Hanö.
I Mörrum passerar jag Villa Sorgenfri vid Kungsbron. Huset byggdes 1851 av Gustava Plitt som återvände till sin barndoms trakt då hon blev änka efter affärsmannen Conrad Plitt från Karlshamn, som senare blev Consul i St. Petersburg. Med sin kolonprydda entré har byggnaden hämtat inspiration från den stora klassiska arkitekturen...
Mörrumsån
Jag försöker cykla ikapp en gammal bil i Pukavik!
Norje bro
Antagligen är namnet Norje en sammansättning med ordet nor, som kan betyda "sund" eller "vattensamling med trångt utlopp" och byn har legat kring den numera torrlagda sjön Vesan. I uppteckningar från 1506 är namnet tecknat noore. Ortnamnet har inget samband med konungariket Norge. Visserligen finns dokument från 1500-talet med stavningen Norge, men påståenden om att detta skulle ha med landet Norge att göra har aldrig kunnat beläggas. Norje uttalas med grav accent till skillnad från Norge, som uttalas med akut accent.
Under krigen mot Danmark byggdes 1678 en försvarsanläggning - Norje Skans längs nuvarande Norje kanal - men efter freden i Lund 1679 kom denna att förfalla.
Norje Tingshus byggdes redan 1795 och fungerade som ting ända fram till 1918.
En av de mest uppmärksammade domarna, som avkunnades i Norje Tingshus var dödsdomarna mot Bengta Svensdotter och Håkan Jönsson Bollman från Kyrkhult, vilka giftmördat Bengtas man och dotter. Domen avkunnades den 9 maj 1853 och fastställdes av Högsta Domstolen den 3 November 1853. Avrättningarna skedde i Galjabacken, Pukavik den 20 Januari 1854.
Området mellan Ryssberget och E22:an kallas för Vesan, och det har sin lägsta punkt 3 m under havsytan. Marken hålls torr med hjälp av 4 pumpar, som tillsammans pumpar ut 5 m3 vatten i sekunden. Vesan har tidigare varit en ca. 6 meter djup insjö,som gick att segla från Östersjön ända in till Sölvesborg.
För att få mer odlingsmark försökte man redan under 1860-talet torrlägga Vesan. Detta första försök misslyckades, eftersom den ångdrivna pumpen som användes hade för liten kapacitet. Kvar från det försöket finns den lilla pumpdammen och Möllebjörkes kanal. På 1920-talet påbörjades ett nytt, lyckat, försök, och denna torrläggning är en av de få i Sverige som har gått ihop sig ekonomiskt. Till en kostnad av 700.000 kronor fick man ut 1500 ha åkermark. 1936 var Vesan helt torrlagd.
Som en ö mitt i området kan man se Gammalstorp kyrka, och just en ö var det innan torrläggningen. Enda sättet att ta sig till kyrkan var med båt eller att vintertid gå på isen. Placeringen av kyrkan kan tyckas ovanlig, och det kan möjligen förklaras med att kyrkan placerats på en gammal kultplats. Klart är i alla fall att på platsen har det tidigare legat en romansk kyrka från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet.
Jag cyklar ut på Listerlandet som är en halvö idag och som tidigare faktiskt var en ö, kanske är det därför dialekten är så speciell. På den danska tiden var detta en del av dåtidens Skåne. Listerlandet blev införlivat med Blekinge 1678.
Dialekten på Listerlandet, listerländska, är ett skånskt (östdanskt) mål. Dialekten har dock varit mer isolerad än övriga Skåne och avviker därför från övrig skånska på en del punkter. Till exempel var listerländskan sist ut av de skånska bygdemålen att byta ut tungspets-r mot tungrots-r. Enligt uppgifter finns än i dag ett tungspets-r kvar på halvön hos enstaka individer.
Jag cyklar ut till första bästa hamn och kommer till den lilla idyllen Djupekås. Vägen ner till hamnen kantas av fina gamla träkåkar från förra sekelskiftet.
Djupekås var fram till enskiftet "fiskeläge" för Lörbys bönder. Då fanns endast kåsar och gistgårdar. Bebyggelsen har till större del tillkommit efter skiftet. Vid 1800-talets slut var Djupekås en stor skuthamn. På 1940-talet fanns 21 fartyg med namnet Djupekås på namnbrädan. Skutskepparnas stora gamla hus minner om denna epok.
Viktoria Bonita
är den största ekan i Blekinge, ja, kanske i hela landet, och hon användes av den siste fraktaren på Sturkö, Evert Bonnier - bland annat till att frakta sten som bröts i Karlskronas Östra skärgård. Då hade hon Bredavik på Sturkö som hemmahamn. Numera ligger hon i Djupekås.
Djupekås hamn - ett filmklipp!
Andra sidan Pukaviksbukten ligger Karlshamn med hela den fantastiska skärgården bara en mil bort. Djupekås måste vara en perfekt hamn att ha en fritidsbåt förr oss skåningar.
Jag följer den nya cykeleden Cykelled Listerlandet som tar cyklisten ut på små fina vägar som här genom härliga bokskogar....
....förbi den lilla hamnen i Krokås....
.....en fantastisk vacker väg längs havet till........
Vägen mellan Krokås och Hörvik - ett filmklipp!
Hörvik
I den fina småbåtshamnen stannar jag på Kajutan´s skafferi det är en nyöppnad filial till den anrika restaurangen Kajutan som ligger på hamnplan ca 200 meter härifrån.
Jag beställer en Cesarsallad och en Mariestad, och går sen ut och sätter mig på den fina serveringen.
Samtidigt med mig kommer två andra cyklister in på restaurangen. Det är ett par i sextioårsåldern ifrån Hjo.
Vi börjar prata lite, och det visar sig att dom nästan cyklat samma rutt som jag genom Blekinge. Deras cykeltur är betydlig mer välplanerad än min. Dom har parkerat sin bil i Sölvesborg och sen cyklat utmed Blekingekusten till sina förbokade boenden. Det är inga dåliga boenden, bl.a. ett fint hotell i Karlshamn, lotstornet på Aspö och nu är dom på väg till Hanöhus i Hällevik. Det är en lyxvariant av cykelsemester som man gott kunde unna sig nån gång.
I morgon är dom tillbaka till sin bil i Sölvesborg och sen hem till Hjo igen.
Jag säger farväl till paret som tar denna bild av mig medan vi byter mailadresser....
Själv forsätter jag mot Nogersund jag försöker hitta cykelleden som jag tror ska gå över
Listerhuvud men efter att ha cyklat fel några gånger och frågat mig fram får jag ge mig ut på den stora vägen utan att hitta några skyltar. Nu får jag skynda mig för att hinna med båten som går till Hanö prick klockan två, annars är det ju knappt nån ide att åka över alls....
.....jag hinner med båten till Hanö, båten glider precis in i hamn när jag parkerar min cykel.
Båtturen kostar 100 kronor t.o.r. och tar ca 25 minuter.
Hanö är en liten ö, knappt tre kvadratkilometer stor. Högsta punkten är 60 meter. Här bor bara 35 invånare åretrunt. - Namnet Hanö kommer förmodligen från tillmälet eina höga ö som finns i äldre skrifter.
Jag har bara 2 timmar på mig att göra Hanö innan båten går tillbaka. Jag går upp till fyren som ligger på den högsta punkten mitt på ön.
Utsikten är fantastisk ju högre upp man kommer på ön, den påminner faktiskt lite om Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. Med kartan i hand fortsätter jag uppåt till.....
......56 metersnivån - här gick strandlinjen för bara 10000 år sedan då var Östersjön verkligen en insjö den s.k. Baltiska issjön - den skapades då inlandsisen i den senaste skandinaviska istiden Weichsel gradvis började att dra sig tillbaka för cirka 15 000 år sedan. I samband med detta bildades en färskvattenreservoar i södra delen av Östersjöbassängen. Sjön uppdämdes dels av de omgivnade landområdena och dels av inlandsisen. Utloppet gick via väldiga vattenfall i Öresund.
I yngre dryas tid hade isen dragit sig tillbaka mot norr, så att Baltiska issjön var skild från västerhavet endast vid Billingen. Den tappades slutligen ut via Billingen, på bara drygt ett år sjönk vattenytan med 25 meter ner till havsytans nivå.
Väl uppe på toppen har man en fantastisk utsikt över Hanöbukten.
FYREN PÅ HANÖN 56´01 E14´51
Här uppe på öns högsta punkt, 60 meters över havet står det 16 meter höga fyrtornet, som restes 1906. Det är en av de ljusstarkaste fyrarna i Östersjön. Dess lysvidd är ca 40 kilometer. Tre ljusblixtar slungas ut över havet vad 13.5:e sekund.
Fyren är väldigt bra strategiskt placerad och har nog hjälpt många fartyg i sjönöd genom åren
Tidigare fanns en fyr uppe på fyrmästarebostadens tak, som byggdes mellan 1856 och 1869. På den tiden sköttes arbetet manuellt av en fyrmästare. Dagens teknik har dock gjort att Hanö fyr, i likhet med många andra, är helt automatiserad. Vid fyren ligger också SMHI:s automatiska väderobservationsstation. Den ger bl a underlaget till sjörapportens dagliga uppgifter om vindstyrka och vindriktning på Hanö.
LEGENDEN OM DRAKEN
Det finns en legend om en stor drake som varje natt flög mellan Tärnö och Hanö. Det är en sträcka på två mil som draken kunde klara på endast två vingslag. När den första fyren tändes blev dock draken så förblindad att den störtade rakt ner i bergväggen som finns nedanför fyren. På det sättet kom drakmärket till.
Jag hittar inte märket, en familj med 3 förväntansfulla barn blir också besvikna, nån typ av skyltning hade kanske varit på sin plats, hit måste jag i alla fall återkomma för att hitta märket och för att utforska mer av ön. En hel dag kan man gott vara här.
Högt över havet!
Tvärs över Hanösund ligger Listerhuvud.
Engelska Kyrkogården
Under Napolenskrigets dagar var Hanö bas för den engelska örlogsflottans manövrer i Östersjön under åren 1810-1812. Ett minne från den tiden är den engelska kyrkogården som ligger på berghällarna ner mot bönsäcken. 15 sjömän ur flottan fick här sina gravar. William Miller och Clifford Williams var två av dem.
Det stora träkorset restes först 1973 i samband med att en engelsk fregatt besökte ön. Det händer även idag att den engelska flottan kommer hit till Hanö för att hälsa på. Då brukar det hållas gudtjänst uppe på kyrkogården. "HMS Plymouth 21st of June 1973" lyder skriften på korset som härstammar från en mast på ett engelskt fartyg.
Den 17 juni 2010 gjorde det brittiska fartyget HMS Kent ett strandhugg vid den forna flottbasen under sin seglats till kronprinsessbröllopet i Stockholm. Läs mer om sevärdheterna på Hanö!
Bönsäcken
Denna strandsporre sträcker sig ut i havet, med miljontals vattenslipade stenar som ständigt rör sig och ändrar form och utseende efter havets stormar och vindriktning. Under en kraftig storm 1976 raserades nästan hela udden och begravdes under vattenytan, men havet började efterhand sakteligen att återuppbygga strandsporren.
Det finns många föreställningar om hur Bönsäcken har fått sitt namn. En del säger att ordet i grund och botten har en religös betydelse och att det en gång i tiden skulle ha hållits gudtjänser här. En annan uppfattning är att en skuta strandade utanför udden. Den var lastad med bönor i säckar, därav Bönsäcken.
En sägen berättar att jättekvinnan, som för länge sedan bodde på Hanö, kom att tröttna på ensamheten. För att komma iland på Lister bestämde hon sig för att bygga en stenbro över sundet. Hon samlade massor av stenar i sitt stora förkläde, men så snubblade hon och alla stenar som hon plockat föll ur, hamnade nere vid strandkanten, och så bildades Bönsäcken.
Jag får säga som Tomas di Leva "Vad ska man tro på tro på tro på när...."
Halvejasteinen
....på Hanö finns det många stenar med spännande namn, som Smördeskasteinen, Mastasteinen, Tjockrasteinen, Vedasteinen, Kolrasteinerna, Körhålasteinarna, Ryttrasteinen.
Som sagt tidigare detta är en ö som jag måste utforskar mer....
1 år senare den 3 augusti 2011 kom jag tillbaka till Hanö - lockad av dagens tur.
Hanö 3 augusti 2011 - ett filmklipp på youtube!
Den 26 maj 2012 kom jag tillbaka till Hanö igen då tillsammmans med två arbetskamrater.
Hanö 26 maj 2012 - ett filmklipp på youtube!
Tillbaka till den 19 juli 2010....
Jag kommer tillbaka till Hanöhamn en stund innan båten ska gå tillbaka, en god öl på restaurangen hinns med....
....halv fem går båten tillbaka igen.
Jag cyklar bort till Hällevik, här är det betydligt mer aktivitet i hamnen än i Nogersund och Hörvik, det kryllar av turister....fast jag gillar Hörvik bäst!
.....de stora strålkastarna som lyser upp Mjellby AIFs hemmaarena Strandvallen syns på långt håll när jag cyklar vidare till Listers hjärta Mjellby. Jag cyklar sen tillbaka samma väg jag kom, och kommer till Långasjönäs vid åttatiden. Det är åter en underbar kväll och betydligt varmare än gårdagskvällen....
Idag är det sorgligt nog dags att packa ihop och cykla hemåt....
Jag cyklar längs banvallsleden norrut - det sista tåget gick här så sent som 1979.....
Perfekt cykelväg - ett filmklipp!
.....man har Mörrumsån som följeslagare nästan hela tiden....
......på en träbro passerar jag över ån....
....som är världberömd för sitt fina laxfiske.
I Hemsjö är den vilda Mörrumsån tämjd. Här byggde man två stora kraftverk i början av 1900-talet. Hemsjö nedre och Hemsjö övre kraftstation.
Från början var det ett företag i Olofström som köpte vattenrätten till övre Hemsjöfallen. Företaget hade för avsikt att utnyttja vattenkraften till elektrisk malmsmältning. Detta gick dock i stöpet och 1906 köpte dåvarande Hemsjö kraft AB rätten och byggde då kraftverket som stod färdigt 1908.
Produktionen på Hemsjö övre kraftstation är ett normalår 20 Gwh vilket motsvarar årsbehovet för ca 1000 eluppvärmda villor.
Någon mil längre norrut ligger Hovmansbygd. Här uppstod en gränstvist mellan Sverige och Danmark som gällde sträckningen av riksgränsen mellan Mörrumsån och Bräkneån. Svenskarna menade att gränsen skulle gå 2 km söder om dåvarande gräns medan danskarna ville ha den befintliga som gällande. Tvisten pågick mellan 1554 - 1604.
1872 började man bygga den 78 kilometer långa järnvägen mellan Karlshamn och Vislanda. I Hovmamnsbygd by blev en station anlagd och byn började blomstra
1930 planerade Jöns Nilsson att bygga en Sagogrynsfabrik här i Hovmansbygd, en lika dan som han redan hade i Gåragöl. Bygget blev dock aldrig fullbordat för han saknade vattenrätten till Mörrumsån.
Vem minns inte sagogrynssoppan från barndomen. Det var en saftsoppa med små runda rosa geleartade kulor simmande däri (inte min favorit precis). Sago har ingeting med saga att göra, utan är malajiska för det stärkelserika märg som erhålls från bl.a. Sagopalmen. Ur märgen framställs sen stärkelse i form av gryn s.k. sagogryn. Dessa små vita eller röda gryn sväller kraftigt men löses inte och används i t.ex sagogrynssoppa. (numera tror jag potatismjölet ersatt sagogrynen)
Här uppfördes banvaktstugan 1874.
På bilden ser vi familjen Svensson, dottern Hjördis, hustrun Signe och Hugo. Hugo var den siste banvaktaren på denna del av sträckan han bodde här från 1943 fram till sin pensionering 1963.
På varje järnvägslinje fanns ett antal banvakter. Varje banvakt hade sin bestämda del av linjen som de skulle underhålla och hålla i gott stånd. Till arbetsuppgifterna hörde daglig tillsyn av banan, kontroll av rälsen, byte av sliprar m.m.
Vid långvarig torr väderlek skulle han på sin dressin cykla utefter linjen efter varje tåg som passerade för att se till att ingen brand uppstått.
På vintern skulle banvakten hålla snö och is borta främst vid vägövergångar. Banvaktstugan ägdes av järnvägsbolaget, så när Hugo blev pensionär fick han flytta.
Andra sidan ån ligger Ebbamåla bruk här kan man känna doften av smörjolja, smedja och järngjuteri. Här kan man återigen höra de gamla ljuden av remmar, turbiner och maskiner. Denna välbevarade industrianläggning stängde 1967, efter 80 års omfattande verksamhet.
I dag har den återfått sitt liv, som industriminne och turistattraktion.
Prick klockan 11 börjar en visning av anläggningen. Jag hinner precis parkera min cykel och får sen höra den fantastiska historien.........
....om August och Johanna!
År 1886 startade August och Johanna Sandberg Ebbemåla Gjuteri & Mekaniska Verkstad. De hade då vistats i Amerika, närmare bestämt i Boston, en längre tid och där lärt sig modern gjuteriteknik.
Tillbaka i Sverige igen hittade de efter lite letande denna perfekta plats nära vattenkraft och järnväg, för att sen från grunden bygga upp anläggningingen.
I början gjöt man standardprodukter såsom ugnar, parkbänkar och vagnsnav m.m.
Senare utvecklade man egna maskinkonstruktioner, inte minst för den då nya svenska potatisstärkelseindustrin samt för trä- och stenföretag. Somliga maskiner var av eget patent, till exempel storsäljaren en hyvel för träullstillverkning.
Företaget växte till ett 30-tal anställda och sålde också på export.
Ebbemåla Gjuteri drevs av fyra generationer Sandberg tills driften slutligen lades ner 1967. Kvar på platsen finns i dag en i det närmaste komplett bevarad industrianläggning med byggnader från sent 1800-tal fram till 1920-talet. Alla verktyg och maskiner är kvar från denna tid, och fungerar klanderfritt.
Ebbemåla Gjuteri blev byggnadsminnesförklarat 1996.
I början av 1990-talet köpte Anna-Karin och Anders Randver Ebbamåla bruk, de har lagt ner ett enormt arbete på att återuppbygga industrianläggningen, som i det närmaste var fallfärdig. Det är Anders som så inlevelsefullt guidar oss runt på bruket.
Vattenkraftverket byggdes 1927 och fungerar fortfarande - vi leverarar faktiskt ström till EON, säger Anders stolt.
När August och Johanna kom tillbaka ifrån Amerika ville dom ju bygga ett ståndsmässigt hus. Så omkring 1890 uppfördes denna amerikainspirerade villa
med sina två torn och liggande panel som var långt före sin tid. Mellan villan och industribyggnaderna fanns en säregen trädgårdsanläggning med bl.a. ett växthus som sträckte sig ner till Mörrumsån.
Idag bor Anders och Anna-Karin i huset som dom har renoverat till ursprungligt skick.
Har ni inte varit här innan så måste ni åka hit för det är mycket sevärt även om man inte är speciellt teknisk intresserad!
Jag cyklar vidare mot Kyrkhult. Nu börjar jag bli hungrig, kanske finns det nåt ätbart här. Tyvärr är affären nerlagd så jag får cykla vidare
till Vilshult....inte heller här finns någon affär. Som tur är sparade jag några mackor i morse, dom slukas i ett nafs, så nu orkar jag cykla vidare några mil till.
Vid halv fyra tiden kommer jag till Immelns badplats, här är det full rulle. Jag stannar och beställer det stora "Snapphanemålet " och det är verkligen i rättan tid.
Med förnyad kraft cyklar jag de sista milen hem, jag passerar över Helge å i Torsebro.Nu är jag i mitt kära Göinge igen.
I Norra Ströö cyklar jag igenom den fina kastanjeallén vid Ströö gård . På denna gård arbetade min mormor som kokerska innan hon gifte sig med min morfar.
Klockan är sju på kvällen när jag passerar Vinslövsportalen - Jag är hemma igen efter 13 härliga dagar i ett fantastiskt högsommarväder - temperaturen har sällan varit under 20 graders strecket.
Jag får konstatera att man behöver inte ge sig så långt hemifrån för att hitta det exotiska, och tittar man under tuvan finns där mer än vad man anar!
Vinslöv den 27 december 2010 (redigerat 13 april 2023)
Vid 1600-talets början var Blekinge en del av Danmark. Den danska gränsstaden Avaskär, som låg strax norr om nuvarande Kristianopel var svår att försvara. Den danske kungen Christian IV lät därför bygga en befästningsstad omgiven av upp till nio meter höga murar på en ö 500 meter söder om Avaskär. Staden stod klar 1606 och hade ca 700 invånare, varav en tredjedel var militärer. Kungen uppkallade staden efter sin nyfödde son Christian. Detta blev början till
Christianopel - Nordens första renässansstad.
Luffar-Stens cykel
En rakryggad herre visar vägen till Koppfly museum
Hej kalv hej Ko!
